Nu glömmer vi 2015!

Det här måste vara sämsta vintern i mannaminne! Jag sliter som ett djur för att hålla hagarna släta. Kör tvåhundra varv med bilen för att trycka ner halvfrusen lera, släpar järnvägsbalken för att släta till, krattar, hoppar på lerbulorna för att släta till. På morgonen ser allt fint ut för att sedan vara helt söndertrampat när plusgraderna kommer. En kväll på mitt jobb - inget slit i hagen - DÅ kommer minusgraderna och så är hela hagen knölig. GAAHHH!! Tänk om man inte hade hästar - titta ut, tänka "skitväder" och sedan lägga sig framför brasan. Det vore nåt det! MEN hur lycklig vore man? Jag skulle förmodligen klättra på väggarna, vara riktigt otrevlig och jättefet! 
Idag hade jag en häst att rida, ändå spenderar jag fem timmar i stallet och gör vad? Snacka om att ha blivit ineffektiv! Jag red ju fyra hästar på en halvdag förut. Och ändå har jag inte hunnit städa sadelkammaren som jag så stort skulle göra under Edics konvalecens. Nåja, det är bra för mig att inte stressa.
I morse vaknade jag och hade sååååå ont i klinkan. Jag har haft ont i en vecka nu men i morse tog priset. Tårarna kom. Jag ringde vår förträffliga vårdcentral och fick rådet att besöka deras sjukgymnast ( trots att jag var till sjukgymnast i onsdags). Jag gick dit och fick samma diagnos som min sjukgymnast gett mig - ligamentet som fäster i svanskotan är inflamerat. Hur sjutton lyckas jag? Alltså, jag kommer att vara invalid vid 50 års ålder! Jag har ont jämt! Grodan har börjat oja sig över smärta också, vilket förmodligen kommer från mig.. Jag hoppas och tror  i hans fall att han bara härmar mig.
Pelle tror att jag är hypokondriker... Jag ogillar när folk gnäller över krämpor men jag är inte bättre själv. På en skala 1 till 10 är smärtan i min rumpa en klar 9a på morgonen, kan jag lova! Två ipren senare är den en 5a och då klarar jag att rida om jag biter ihop.
ÄH, nog med ömkande nu! Handen läker iallafall bra. Gör bara ont när jag slår i eller om någon tar mig i hand. Detta gör tyvärr att jag glömmer att ta på mig skenan...

I fredags gick Coddan kurs för Emma Mattisdotter ( Intermedière-ryttare). Emma satt upp en stund och blev väldigt förtjust i Coddan. Hon utbrast "Den här vill jag ha!". 
Det känns jättekul att en "storfräsare" gillar min lilla dåre. Hade hon frågat för en månad sedan så hade hon fått låna min transport så hon hade kunnat ta hem honom direkt men just nu känns livet lite ( peppar, peppar..) lättare så motivationen har kommit tillbaka lite. Fy fan vilket hemskt år det har varit! Måtte 2016 bli bättre. Jag vill bara glömma 2015.

Jubon har fått jobba lite alternativ träning nu i form av hoppning, markarbete och klättring. Han har gått så mycket dressyr på bana hela året så han kan behöva göra något annat ett tag. Han skulle ha åkt för längesedan men än har jag inte fått några besked. Han ska in på kliniken på onsdag och kolla sitt öga som har en grå fläck. Har behandlat med salva i över en vecka men det har inte hjälpt. 

Jag har aldrig förr fått så många förfrågningar på inkörning som nu. Jag vet inte varför folk vill köra in sina hästar vintertid, med alla risker som det medför. Jag har varit tvungen att neka eftersom jag inte vill ta de riskerna. Underlaget är verkligen inte att rekommendera inkörning på just nu. Jag hoppas jag får chansen igen till våren så jag inte missar dem som hört av sig.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sam » Tji fick jag...:  ”I do hope everything is ok, nice that your blogging again. Very interesting. ”

  • Mirre » Min livs värsta tid..:  ”Vilken resa ni gjort tillsammans. Styrka till er båda. Kunde inte hålla tillbaka..”

  • Fredrika Karlman » Min livs värsta tid..:  ”Denna resan som vi gör tillsammans ... ÅH ... jag gråter. All den vilja att bl..”

  • Anette » Traumatiskt!:  ”Gråter när jag läser Känslan av ständig oro och ångest som du levt med under d..”

  • Tove Eriksson » Högbo på schemat:  ”Hejsan! Googlade på "nervsnittning" och kom in på din sida. Hur gick det med den..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-