Terapiblogg

Ett litet inhopp här i bloggen i brist på annat att göra..
Som ni förstått så har jag lagt ner större delen av verksamheten. Jag tappade fullständigt sugen när det bara var motgångar.. Och fortfarande är. Efter många om och men blev det så att Dino fick gå i avel trots allt.
Det som vi trodde var slutet för vår vackra Dino  visade sig var en hovböld i strålen så han blev "saved by the bell" så att säga. Han mår nu prima och far runt hagen, ivrigt letandes efter nya skador! Näää, men det är inte utan att jag börjat misströsta i hästvärlden. Max otur hela tiden! Förutom nu med hovbölden förstås!  Det känns ibland som att jag inte kan få ner luft i lungorna utan bara kan ytandas.. Smäll på smäll i yrkesliv, hästliv och privat.
Jag är trött.. så trött.
Det finns alltid de som har de värre men det här är min verklighet..
Det enda som känns bra nu är min älskade Groda. Han är helt fantastisk.
I morse ramlade han nerför stentrappen vid mitt hus. Paniken innan man når fram och lyfter upp honom, paniken att se blod rinna ur munnen. En jättebula i huvudet. Efter att ha tröstat och plåstrat en stund  lugnar han sig och jag pustar ut. Han börjar plötsligt skratta och visar hur han landat i trappen. Älskade unge.
Mina älskade katter, 16 år gamla syskon, blir sjuka samtidigt. Eftersom jag hunnit boka tid för den ena tar jag med den andra också till veterinären. Hanen, Junior, får relativt goda besked att han svarat bra på medicinen för hans blåsljud. Honan, Pyret får dödsdomen. Hennes hjärta är överbelastat och hon lider av hjärtsvikt. Jag tvingas ta beslutet att avliva henne - ihopkrupen i mina armar, spinnandes. Väl hemma får Junior ta farväl av sin syster. Jag oroar mig fruktansvärt över att han ska deppa ihop mitt i sin redan nedsatta hälsa. Eftersom jag tyvärr är särbo med pappan till min son så tvingas jag sova borta varannan vecka. Tanken att lämna Junior ensam hemma gör mig förtvivlad. Jag släpar sonika med mig Junior. Två gånger går det bra. Tredje gången ryker han ihop med katten som redan finns där i huset. De för ett jävla liv hela natten och jag inser att det inte funkar. Jag får anlita min mamma som kattvakt. Junior äter dåligt, tappar vikt. Jag är sjukt orolig och är livrädd att han ska försvinna när han går ut. Det hela är ett mysterium - värdena är inte dåliga, varför äter han inte? Mina arbetskamrater anser nog att jag är ett psykfall som bryter ihop under personalmötet för att min katt mår dåligt. Så i måndags, efter två månaders kamp och oro, funderandes om det är Juniors tur att åka till Himlen nu, så åkte vi till en annan veterinär. Jag bad honom kolla en sårskada i munnen och det visar sig att det är en böld under såret. Såret sitter så Juniors hörntand går rakt ner i såret. Veterinären misstänker en tandsjukdom som kallas Forl och medicin sätts in. Igår åt Junior mat, mat, mat och han stal Grodans kyckling och tiggde till sig min yoghurt. DÅ kände jag hur fruktansvärt orolig jag varit för Jumpi. Plötsligt kunde jag andas ner luft hela vägen i lungorna! Jag, 42 år, måste ringa mamma och berätta!!
Grodan säger att han ska be tomten komma med medicin till Jumpi. Han säger att han ska ta sin supersnabba bil på månen och åka upp till himlen och hämta Pyret. Det är så enkelt för barn. Han vill att vi tittar efter Pyrets stjärna och när jag säger att stjärnor inte syns på sommaren så ropar han
"-Jag älskar dig Pyret!" rakt ut och tittar mot himlen. Han säger att han ser hennes tass vinka.
Underbara vackra unge. Vad gjorde jag utan honom? Jag klev inte ur sängen ens..

Behöver jag tillägga att Edic blev halt igen? Jag har varit så försiktig, byggt upp honom långsamt, aldrig travat på hårt underlag. Ingen piaff, ingen passage. Absolut inga levader. Lyft honom i formen korta stunder. Strechat, masserat, värmekudde osv osv.. Igår blev han friskförklarad hos veterinären igen efter 6 veckors konvalecens. Jag hann tävla en gång, gråtandes av lycka.  Åh, vad jag önskar att han kunde hålla. Jag är övertygad om att sättet han tränades på i Spanien har varit förödande för hans framtid. Att vid sex års ålder tävla Spanska mästerskapen i Alta Esquela. Att ha tränats från noll till full träning på 8 månader ( enligt tränarens egen utsago till mig personligen) är, vad jag anser, för tufft. Det är något som stör honom. Han har behandlats enligt kostens alla regler. Han hade säkert varit en stjärna på himlen om han inte varit min häst.
Jag gör allt för mina hästar - ja, ibland för mycket. "-En död häst lider inte" var det en närstående som sa till mig. Jag har svårt att förklara vad det är - men det känns som det yttersta sveket att avliva.. Självklart, som i Pyrets fall, där inget finns att göra - där gör jag det jag måste men jag kände ändå att jag svek henne som inte kunde hjälpa henne. Där låg hon i mitt knä och litade fullständigt på mig...  Jag hörde någon säga "- det finns värre öden än döden".. Det kändes bättre än det förra uttalandet jag hörde...
Väl hemma med Edic så lastar jag ur och gissa känslan när Dino kommer i 200 blås i hagen, gnäggandes. Denna underbart vackra varelse som levt på nåder länge nu. Jag skulle aldrig avliva honom om jag inte måste. Känslan när han haltade ut ur boxen tidigt i somras. Fruktansvärd besvikelse, sorg och desuutom vetskapen om vad som måste göras..  Jag tappar sugen.. Totalt! Nu skiter jag i alltihop. Jag orkar inte. Han får en metacamkur för att kunna göra klart sina ston. Han svarar superbra på medicinen! Jag funderar, hur kan han svara så bra? Är det något annat han känner av? Kan det vara så väl? Törs inte hoppas.. Jag tar fram hovkniven för en trimning av strålen och döm om min förvåning när jag hittar en fistelgång och en uttorkad böld.

Vidare så har jag ju lagt ner nästan hela min själ på Coddan nu. Han är inte så rolig alla gånger. Han är hingstig och har ett helt alfabet i huvudet MEN han har kvalité. Jag är besviken på mig själv som inte lyckas visa hans kvalité´på tävling. Jag bokar upp en catchrider på honom. Hon gillar honom jättemycket. Reslutatet blir bra men hur jag än vrider och vänder på det så är det inte värt de pengarna när han tävlar i lätta klasser. Hade jag haft råd så hade jag självklart betalat glatt och skjutsat honom land och rike runt för att utbilda honom MEN det kostar att ha en hel tomtearmé med hästar hemma. Jo visst, jag kan sälja men vilken? Ska jag sälja min bästa häst Coddan? Han får jag mest betalt för.. Nä, det vore väl dumt! Även om han är rätt billig ibland!
Dessvärre besannades mina farhågor att han känner av något. För tre veckor sedan åkte jag in till kliniken igen för att kolla upp honom. Han hade då sett ojämn ut bak när jag körde honom någon dag innan. Jodå, det slutade med behandlade bakknän och ett framknä. Han visar knappt något på böjprov men på lina syntes det nu - vilket det inte heller gjort förut. Självklart var jag tvungen att misshandla mig själv med att tänka vilken usel jävla människa jag är som inte lyssnat på min magkänsla - men det har jag ju. Jag har pratat med veterinär, åkt in på böjprov, pratat med tränare osv men alla har sagt att inget är fel - mer än hingstigheten. Jag har sällan, mycket sällan mina hästar i lina, dels pga slitaget men också för att det är så jäkla tråkigt - både för mig och hästen. Hade jag linat en gång i veckan hade jag kanske sett något tidigare. Det här är en häst med en takt i traven som går att spela musik till! Jag funderar - har han gått för hårt? Jag rider inte hälften så hårt som mina tränare.. Jag skrittar i skogen ibland, kör ibland.  Men så lyssnar man runt lite bland folk och behandling är definitivt inget ovanligt. Har man en hel häst hela livet så får man tacka sin lyckliga stjärna.
Sååå tillbaka till frågan - sälja?
Ska jag sälja Edic? ALDRIG I HELVETE!!!
Dino? Självklart går inte det.
Altanero? Jooo... Men om Edic blir skogshäst då?
Svåra beslut. Altanero har bästa grundgångarterna men har man en häst som Edic så är ingenting annat roligt att rida på. De glänser till ibland, de andra, men Edic - han äger!


Jag skulle så gärna vilja fortsätta min verksamhet. Jag vet att en hingststation skulle löna sig här och jag fick t o m erbjudande om anläggning för det förra veckan. Jag vill verkligen jobba med hingstar men det får vänta nu. Jag är så sliten både mentalt och psykiskt. Jag är tacksam mot mig själv för att jag sade ifrån mig all träningsverksamhet i år. När Jubon åkte kände jag att en period utan måsten vore nog bra för mig. Jag MÅSTE INTE rida, jag MÅSTE INTE träna/tävla. Jag kan ta en break. Låta hästarna mysa i hagarna dygnet runt, ta sovmorgon! WOW, vilken lyx!

Jag är trasig och mina hästar är trasiga. Jag vet inte vad jag gjort som förtjänat allt jävla elände sista 1,5 året men jag är helt övertygad om att det finns experter därute som vet exakt. Jag har gjort så gott jag kunnat - det enda jag ångar är att jag inte lyssnat på min magkänsla ibland och det har stått mig dyrt. Jag älskar mina hästar, säkert lika mycket som många andra älskar sina, men säkerligen mer är vad många andra gör. Jag skulle aldrig sälja eller slakta för att jag inte kan tävla hästen mer. Jag har valt ut mina hästar med hjärtat (förutom Coddan, som ramlade över mig).  Mina är mina. oavsett vad folk säger. Vi är olika och min hud är nog inte tillräckligt tjock för den här branchen.

Det här är MIN story. Om än så privat egentligen men eftersom jag har sexhundra tankar i huvudet varav en är - Vad ska de tro? I synnerhet ni som varit med och stöttat mig under åren med Bloggen. Jag är tacksam för alla fina ord, jag uppskattar dem - även om de har en tendens att rinna av för att ge plats för all skit jag måste belasta mig med... Men det är min börda.

Ill be back - someday, anyday.

 
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sam » Tji fick jag...:  ”I do hope everything is ok, nice that your blogging again. Very interesting. ”

  • Mirre » Min livs värsta tid..:  ”Vilken resa ni gjort tillsammans. Styrka till er båda. Kunde inte hålla tillbaka..”

  • Fredrika Karlman » Min livs värsta tid..:  ”Denna resan som vi gör tillsammans ... ÅH ... jag gråter. All den vilja att bl..”

  • Anette » Traumatiskt!:  ”Gråter när jag läser Känslan av ständig oro och ångest som du levt med under d..”

  • Tove Eriksson » Högbo på schemat:  ”Hejsan! Googlade på "nervsnittning" och kom in på din sida. Hur gick det med den..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-