Traumatiskt!

För två veckor sedan möttes jag av en Edic med kolik.. Han var väldigt orolig och steppade runt på gången och skrapade med framhovarna. Jag lastade och åkte till kliniken i Borlänge. Väl där sattes alla medel in för att häva koliken men utan reslutat.
Vi skickades vidare till SLU. Edic fick smärtlindring för resan. Ca en timme innan vi var framme började Edic härja i transporten. Han stampade och levde rövare - jag förstod att smärtlindringen gått ur. Jag gasade!! Väl framme rusade jag ur bilen och ryckte i en låst dörr vid SLU. De öppnade och jag hojtade att det är bråttom! Jag lastade ur Edic och ledde in honom. Han stod inte stilla en sekund. Han fick smärtlindring/lugnande och veterinären undersökte honom. Hon fann att en tunntarmsslinga flyttat sig och att han hade kraftig förstoppning i grovtarmen - samma fynd som i Borlänge.
Man tog bukpunktat och såg att vätskan var lite grumlig, vilket inte var positivt.
Edic och jag visades in i en box där han kopplades upp på dropp. Väntan en stund.. Efter en halvtimme blir Edic orolig igen. Veterinären säger att jag måste ta ett belut.. Min hjärna sa en sak, mitt hjärta en annan.. Min Edic - otursfågeln med flera skador. En under läkning med oviss framtid..
Jag grät floder. Veterinären frågade - har du bestämt dig? Jag ser på dina känslor att du vill att han öppnas? Jag nickade.. Finns en chans att rädda Edic så gör jag det. Hade någon sagt -Om du ger mig alla dina andra hästar så överlever Edic.. Så hade jag gett bort dem, utan tvekan.
Vi fick vänta in operationspersonalen, det var ju sent på kvällen.
När de väl anlände och jag fick leda Edic till operationssalen blev det plöstligt så verkligt. Edic tvekade att gå in i spiltan - jag knuffade på honom och han smög in, osäkert, för att matte bad honom.
Jag frågade veterinären om jag fick ge Edic en puss, vilket jag fick. Jag gick därifrån, vände mig om och såg hur Edic vände på huvudet och tittade rakt på mig. Då brast det totalt. Jag var så fruktansvärt rädd och orolig. Tänk om han dog? Tänk om han inte går att rädda? Vad hittar de?
Veterinären sa att om de öppnade och såg att det inte fanns något att göra så skulle de ringa direkt. Resan hem var en mardröm. Jag hoppade högt när någon skickade sms.
Väl hemma lyckades jag somna, kl var 01,30. Klockan 02,30 ringde de. Jag flög upp till sittande läge och hjärtat slog hårt. Veterinären berättade att operationen gått bra och att Edic vaknat fint efter narkosen. Vilken enorm lättnad!!! Hon berättade att man tagit bort 15 cm av tunntarmen, den biten var helt förstörd och igenpluggad. Stackars Edic! Inte undra på att han steppade!
Följande dag ringer en annan veterinär och berättar att Edic mår bra och att han börjat äta. Bara goda nyheter, förutom att koliken troligen orsakats av parasiter trots noll på maskprov, de följande dagarna. På tisdagen hade Edic passerat den kritiska tiden efter operationen och han mådde "oförskämt bra" som veterinären utrryckte det.
På onsdagen, fyra dagar efter op, var jag på personalmöte och telefonen ringer. Jag ser på numret att det är SLU och förstår direkt att något hänt eftersom de ringer på förmiddagen.
Edics tarmar hade plötsligt stannat på natten och man vet inte riktigt varför..
Risk för ny buköppning.. Inflammation i tarmen.. eventuellt problem vid tarmskarven.. Jag måste ta ett beslut vad som ska göras om de ringer igen..
Jag hörde knappt vad han sa, jag ville bara veta - kan han överleva? Jag var helt otröstlig! Så jävla arg på livet, aldrig får det gå bra! Han skulle ju få åka hem två dagar senare. Kostnaden skulle bli "bara" grundpriser.. Han var ju "oförskämt pigg".
Veterinären skulle återkomma på torsdagen när han visste mer. De hade bett patologen titta på tarmbiten omedelbart för att kanske få svar.
Och svar fick man - det som såg friskt ut visade sig vara inflammerat så kortison sätts in.
Edic repar sig.  Jag går med en dålig magkänsla..
De följande dagarna mår Edic bra, säger de. Jag får hälsa på honom om jag vill. JAAAAA! Han kanske kan åka hem i början på nästa vecka.
Jag planerar in resan men när jag vaknar på morgonen inser jag att jag inte klarar ett till "farväl" ifall allt går på tok igen.. Jag stannar hemma.
Helgen går utan samtal från SLU.
På måndagen ringer veterinären på utsatt tid. så jag svarar utan större oro. Jag får då veta att Edic haft ett kolikanfall på morgonen pga förstoppning. Jag blir helt kall.. Orkar inte mer.
Man har hittat en "hård sträng" inne i tarmen som man vill ha en second opinion på under morgondagen. Problem med skarven nämns igen.. Han vet inte om Edic kan åka hem i morgon.
På tisdagen, alltså i tisdags, ringde jag upp SLU för att höra hur de tänkt kring hemresan. Jag kan ju erkänna att jag var inte speciellt pigg på att få hem honom - nu snackar vi oro.
Veterinären

 berättar att det finns en stark misstanke om sammanväxning i grovtarmen, den har växt samman med bukväggen. Prognosen oviss men det finns många hästar som lever och mår bra trots detta.
Ett bakslag till... Förstoppningen hoppades hon att hade med Edics hunger att göra - att han ätit för snabbt nu när tarmarna inte är på topp. Han ska hädanefter äta ur slowfeed-nät. Veterinären anser att Edic är redo för hemfärd och att han är pigg och mår bra.
Jag ringer pappa och vi drar iväg mot Uppsala. Jag skakar - nervös, rädd, orolig.
Väl framme fyller jag i de papper som ska fyllas i - Edic ska delta i ett projekt där man utreder maskkollernas trovärdighet..   Pappa går till Edic och tar ut honom på gången. Edic gnäggar åt stona men jag ser ändå att han är påverkad av något .. Trötthet? Trauma? Smärta?
Jag säger till vårdaren - Han är INTE sig lik..
Pappa lastar honom. När jag kommer ut går jag in i transporten och klappar om Edic. Han ser apatisk ut i blicken och jag får en mycket dålig känsla i kroppen. Han börjar äta...
Vi åker hemåt. Väl hemma släpper jag in honom i boxen. Han nosar runt, inspekterar om någon inkräktare varit i hans box, piper, blåser och nosar. Han ser piggare ut nu. Jag tar in Dino, det blir ett jäkla hallå! Skönt att se och höra. Väl klara ställer sig bägge och äter.
På morgonen möts jag av en hängig Edic. Han kommer inte fram till boxdörren utan står mitt i boxen. Jag tar ut honom på gången och checkar av temp, tarmljud, buksår - allt bra.
Han får gå ut i uteboxen, där verkar han nöjd.
Veterinären ringer på förmiddagen och checkar läget och jag berättar hur jag upplever honom. De vet ju inte HUR pigg Edic är när han är frisk. Min stajlare!!
Veterinären säger att jag ska ha is i magen men samtidigt vet vi vilka fynd som gjorts..
Igår när jag kom till stallet möttes jag av spetsade öron och en Edic som stod vid boxdörren.
Vi tog en promenad och han släpade ner mig i diket för att nå en grästuva.
Han ruskade på huvudet när han skulle ut i hagen, precis som han brukar göra! Tog travstegen innan skuttet in i uteboxen - som han brukar göra.
Förstå känslan!!!!
Idag mådde han bra kl 13.00... Jag vet inte hur han mår just nu. En minut i taget. Jag vet att det inte finns någon Gud men jag ber ändå till någon högre makt att Edic ska klara det här. I morgon sätts en övervakningskamera upp så jag kan hålla koll via mobilen. Det känns bra!

Till dig som orkat läsa detta - Tack för att du tog dig tid. En dag kanske du råkar ut för samma eller kanske har du redan varit där. Det finns så många som inte förstår hur fruktansvärt tung en sådan här händelse är. Det finns alltid de som har de värre - men det här är min verklighet och min EDIC - The one and only.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sam » Tji fick jag...:  ”I do hope everything is ok, nice that your blogging again. Very interesting. ”

  • Mirre » Min livs värsta tid..:  ”Vilken resa ni gjort tillsammans. Styrka till er båda. Kunde inte hålla tillbaka..”

  • Fredrika Karlman » Min livs värsta tid..:  ”Denna resan som vi gör tillsammans ... ÅH ... jag gråter. All den vilja att bl..”

  • Anette » Traumatiskt!:  ”Gråter när jag läser Känslan av ständig oro och ångest som du levt med under d..”

  • Tove Eriksson » Högbo på schemat:  ”Hejsan! Googlade på "nervsnittning" och kom in på din sida. Hur gick det med den..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-