Min livs värsta tid..

Nu är vi inne på vecka elva efter Edics operation.
Det  har varit en fruktansvärd tid men oro, stress och tårar - men också små, små ljusglimtar..
Edic har haft det tuffast av alla. Han har kämpat och kämpat.
Enligt ordination från Ultuna sattes Edics Kortison ner till halv dos efter tre veckor. Edic blev jättesjuk. Han fick fyra kolikanfall på fem dagar. Första anfallet kan jag bara tro att han fick - med sladdspåren i hagen som grund. Andra anfallet fick han morgonen efter. Ilfart till kliniken i Borlänge - väl där hade anfallet gett sig.
På natten blev han dålig igen. Ensam i en by i skogen finns hjälpen väldigt långt bort.. Med Ultuna och distriktsveterinär i telefonen tog vi oss igenom natten - gåendes. Kilometer efter kilometer. Det här anfallet upplevde jag som det värsta. Min veterinär i Borlänge ansåg att Kortisonet skulle upp på full dos igen. Veterinären på Ultuna sa att om Edic fick ett nytt anfall skulle dosen höjas. Fjärde anfallet kom två dagar senare på kvällen. Jag höjde dosen kortison till det dubbla igen. Detta anfall var lindrigare än det förra, det var en lördag.
På måndagen kontaktade jag den veterinär på Ultuna som var mest insatt i Edics fall. Hon hade ingen förklaring till varför Edic blir symptomfri på dubbel dos Kortison.. Hon är övertygad om att sammanväxningen i tarmen är problemet. Hon anser att avlivning är enda utvägen. Att Edic inte kommer att bli bättre. Jag får detta besked när jag sitter i bilen på väg in till Kliniken med Dino..
Storgråtandes kommer jag in på kliniken - möts av förskräckta assistenter som undrar vad som skett. Jag får sitta i deras fikarum och gråta.. 
Smärtan är fruktansvärd men jag inser ändå att läget är mycket allvarligt. Jag hade redan pratat med försäkringsbolaget om hur de ställde sig till om jag avlivade Edic på natten ifall han skulle ha fått ett anfall till då.. Jag hade bestämt mig - Edic skulle inte behöva ta mer. Jag hade flertalet gånger ifrågasatt om det verkligen var försvarbart att Edic gick omkring som en Zombie i hagen. "Ha is i magen, det tar tid" fick jag till svar. Jag ville ju så gärna tro att det skulle vända..
Denna hemska dag när jag fick höra orden ingen hästägare vill höra -"Nej, det finns inget mer att göra" stod jag alltså på Kliniken i Romme. Nino fick hela samtalet återberättat för sig och döm om min förvåning och lättnad när han säger -"Nej, jag tror inte på det där! Jag tycker du ska fortsätta med dubbel dos ett tag till för att sedan dra ner på dosen långsamt. OM han får kolik igen, ja, då tycker jag också att han ska få somna". Nino tror att det är inflammationen som är problemet - vilket verkar logiskt då Kortisonet hjälper.. 
Några dagar senare såg jag i kameran hur Edic låg i hagen. Jag blev fullständigt förtvivlad! Jag kontaktade Nino angående avlivning, bad pappa köra in Edic till kliniken.. Pappa åkte i ilfart till stallet och tog ut Edic på en promenad. Edic betade glatt, ovetandes om vilket kaos han skapat bara genom att lägga sig. Nu vet ju jag att en frisk Edic lägger sig inte i hagen MEN resten av dygnet förflöt utan bekymmer.
Mitt i det här känner jag att jag gärna vill ha en avkomma efter min älskade Edic. Jag måste då vara lite självisk och "hålla honom vid liv" till ett sto är dräktigt. Ett annat problem - Edic får varken betäcka eller hoppa på bocken pga buköppningen.. Alltså måste tappning ske på med Edic ståendes på gången. Vi testar direkt! Gissa om jag blev lycklig när det fungerade utmärkt! Sperman såg dessutom strålande ut!
Jag pratar igen med Ultuna och de anser att det är en strålande ide`. Jag frågar också vad de anser om Ninos plan att trappa ner Kortisonet gradvis. Jag får deras välsignelse och ett recept på mer Kortison. Måtte det finnas någon högre makt!!
Jag får nu en ide´ att frysa Edics sperma. Jag kontaktar Kerstin Darenius som är ledande inom detta och dessutom har ambulerande verksamhet. Hon tar åt sig uppdraget och vi bokar in en helg väldigt snart pga Edics tillstånd.

Samtidigt som allt detta händer har en kvinna hört av sig till mig och vill hjälpa Edic. Hon heter Fredrika Karlman och är utbildad inom akupunktur och lymfmassage. Jag tänker att det inte kan skada och att Edic säkert uppskattar massage - om inte annat...
Jag märkte redan efter första behandlingen att Edic såg nöjd ut. Avslappnad liksom. 
Fredrika har nu behandlat honom tio gånger. Hon har dessutom vänt ut och in på sig själv och kontaktat alla hon känner som på något vis kan hjälpa Edic. Edic har precis avslutat en kinesisk örtkur - ihoprörd av Sveriges ledande inom Kinesisk medicin, Reijo Pöyhönen. Det luktande och smakade fan men jag lyckades iallafall medicinera med den under den månad den räckte.

Tillbaka till frysningen - Kerstin kom alltså hit över en helg och jag var, rent ut sagt, skitnervös! Jag oroade mig över att Edics sperma inte skulle hålla måttet för frysning. Hade inte behövt oroa mig - sperman var strålande! Edic skötte sig strålande. Kerstin var imponerad över hur snäll han är, ståendes på gången med en liten shettismärr framför nosen. Edic tappades tre dagar i sträck.
Nu har jag strån sparade till den dag jag orkar tänka på att skaffa ett föl. Det känns bra att kunna slappna av i det.
Några dagar efter att Kerstin åkt hem får jag ett mail av henne. Hon har då varit i kontakt med en Professor i Patalogi som gett sitt utlåtande om Edics prognos. Denne säger att Edics inflammation är av den art som ingen vet vad beror på. Hästar med denna diagnos har visat sig ha god prognos OM de går på långvarig Kortisonbehandling. Jag grät av lycka! Ett ljus i mörkret!!!

I måndags hade Kortisonet trappats ner, ett mått i taget, från sju mått till fyra. Sist Edic åt 3,5 mått/dag blev han sjuk. Jag har varit supernervös! 
Inga koliksymptom än och för 10 dagar sedan mötte jag plötsligt Edic, min Edic, på morgonen! Den Edic som jag lämnade på Ultuna, som jag aldrig fick tillbaka. Han river ner vattenhinkar, bråkar med Dino, hatar Coddan osv. I natt kollade jag kameran och då hade han en diskussion med Dino genom gallret. I förrgår hörde jag ett vrål från hagen - Edic hade fått syn på Domino och Altanero. 
Jag törs inte säga för mycket men Edic är tillbaka. Det har gått väldigt långsamt men han mår bättre, skulle våga säga "han mår bra" nu. Om det är tiden eller Fredrikas behandling som hjälpt honom vet jag inte men jag är tacksam, så tacksam. Han har gått upp säkert 70 kg i vikt, han är runt över rygg och rumpa igen. Pälsen är blank. Måtte det hålla i sig - än är inte faran över.

Hur det än går - TACK till NINO, FREDRIKA, TOMASO, MAMMA & PAPPA. 
Utan Er hade inte Edic levt idag. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sam » Tji fick jag...:  ”I do hope everything is ok, nice that your blogging again. Very interesting. ”

  • Mirre » Min livs värsta tid..:  ”Vilken resa ni gjort tillsammans. Styrka till er båda. Kunde inte hålla tillbaka..”

  • Fredrika Karlman » Min livs värsta tid..:  ”Denna resan som vi gör tillsammans ... ÅH ... jag gråter. All den vilja att bl..”

  • Anette » Traumatiskt!:  ”Gråter när jag läser Känslan av ständig oro och ångest som du levt med under d..”

  • Tove Eriksson » Högbo på schemat:  ”Hejsan! Googlade på "nervsnittning" och kom in på din sida. Hur gick det med den..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-