Ingenting kvar..

Det finns ingen glädje kvar i att gå till stallet. Jag önskar att allt kunde försvinna utan att lämna ett spår.. Ett spår av ångest, sorg och besvikelse.
Allt jag kämpat för att bygga upp har rasat. Jag är på botten fysiskt och psykiskt.
Edic kämpar på, han är pigg och glad men jag är lite orolig över hans vikt. Han har gått upp, men inte så mycket som han skulle ha gjort om han varit frisk. Han går på fri tillgång hö och får gå på bete varje dag, ändå är han inte fet. Han skulle ha spruckit om det varit förra året.. 
Han går fortfarande på Kortison som sakta trappas ned. Jag pratade med Ultuna i onsdags och berättade om Edics framsteg, i hopp om att få höra " men va roligt!".. Nä, veterinären lät skeptisk och sa i stort sett "Vissa blir bra, vissa inte"..
I mitt läge nu slogs jag till backen.. Oron slog mig omedelbart och jag finner mig kolla övervakningskameran oftare igen.. Livrädd över vad jag ska se på skärmen.
Mitt i det här blir Dino halt igen. Han är märkbart påverkad.. Enda utvägen är de evigt gröna ängarna.. Min veterinär/Dinos delägare kommer nästa helg. Tills dess får Dino gå på anitinflam./smärtlindring så han slipper ha ont. Ja, jag hade kunnat få honom avlivad idag MEN jag jobbar idag, 24 h.. Jag har ett pass på torsdag också, 24 h. Mitt jobb kräver fokus och jag klarar inte att jobba med så mycket sorg. Jag bad om semester men den beviljades inte.. 
Vet ni? Jag orkar inte mer! På torsdag börjar jag mitt nya jobb - en omplacering jag inte själv valt IGEN. Min nuvarande arbetsplats ska läggas ner IGEN. Det är nu fjärde gången på fyra år som min arbetsplats läggs ner och jag tvingas byta jobb. Just nu, när jag inte behöver det. Idag jobbar jag mitt sista pass med min älskade kollega som ställt upp och stöttat mig under den här tiden. Tack och lov följer han med till nästa arbetsplats men vi kommer inte att jobba ihop längre.. Sorg - får man kalla det så? Besvikelse över hur det blivit och hur saker skötts.. Oron över att jobba med nya människor i en ny miljö - IGEN. Jag vill ha det lugnt, jag vill vila..
Altanero har jag hittat en fodervärd till. Sofie, som ridit honom hela vintern tar honom. Det känns bra att veta att någon som klarar honom har hand om honom men jag känner mig som en svikare. Varför vill jag inte ha honom? Han är ju världens mysigaste. Bra storlek, bra gång - mysigast i stan. 
Coddan utnyttjar min brist på fokus och motivation - han är odräglig. Allt vi byggde upp under våren är borta. Allt är mitt fel. Jag orkar inte ta fighten. Jag orkar inte bråka. Ubbe tycker att jag ska kastrera så jag slipper fighterna. Jag har gått kurs och köpt in grejor för att uppfylla min dröm - hingststation! Nu står jag med en hingst, och den får jag rådet att kastrera? Jösses.. Vilket jävla misslyckande. Coddan är rent ut sagt skitsnygg! Han rör sig strålande och har massor av talang som JAG inte kan ta vara på - för att jag är slut. Jag är urvriden som en disktrasa. 
Det är inga fel på Coddan - det är en hanteringsfråga. Fan.. 
I veckan kommer en tjej och provrider Coddan för att eventuellt tävla honom framöver. Hoppas han inte skrämmer livet ur henne. Hon tävlar Msv A så hon är duktigt, riktigt duktig MEN hon är van välridna och lydiga kusar som inte tappar fokus bara porten öppnas. Jag hoppas hon gillar honom.. Vore såååå kul om Coddan fick komma ut och visa vad han är kapabel till - enligt programmet alltså.

Jag skulle behöva resa bort.. Men jag törs inte lämna Edic - tänk om? 
Jag förstår dem som går på droger. Det känns som jag skulle kunna hugga av min högra arm för att slippa allt det här. Jag får ingen vila någonstans. Inte i stallet, inte på jobbet..
Jag försöker tänka att jag har det bra, till skillnad från många många andra - men det hjälper inte. Jag är ändå ledsen, rädd och trött.

Min älskade Groda håller mig flytande. Han är den klokaste, vackraste och mest omtänksamma människa som finns. Det är helt fantastiskt att jag fått en så fin son. Jag som är elak, lömsk, rak och jobbig (enligt de flesta). Att Grodan ska få lov att trösta sin mor känns fruktansvärt. 
Måtte allt ordna sig nu. Jag ska inte säga "det kan inte bli värre" för det kan det - det är jag fruktansvärt medveten om. 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sam » Tji fick jag...:  ”I do hope everything is ok, nice that your blogging again. Very interesting. ”

  • Mirre » Min livs värsta tid..:  ”Vilken resa ni gjort tillsammans. Styrka till er båda. Kunde inte hålla tillbaka..”

  • Fredrika Karlman » Min livs värsta tid..:  ”Denna resan som vi gör tillsammans ... ÅH ... jag gråter. All den vilja att bl..”

  • Anette » Traumatiskt!:  ”Gråter när jag läser Känslan av ständig oro och ångest som du levt med under d..”

  • Tove Eriksson » Högbo på schemat:  ”Hejsan! Googlade på "nervsnittning" och kom in på din sida. Hur gick det med den..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-