Den vackraste av de vackra...

Dino lämnade oss den 27 augusti..
Mitt hopp tändes en sista gång i Juli när han, helt oförväntat, svarade på den kur med antiinflammatoriskt han fick i väntan på att min veterinär kunde komma hem och låta honom somna.
Dino skuttade runt som en tok på sitt alldeles egna sätt. Gladast i stan. Jag var superglad!
Säg den lycka som varar.. Medicinen tog slut och vi var tillbaka på ruta ett... Nino på semester..
En ny kur sattes in, denna gång svarade han inte.. Jag insåg att det var över.
Dagen han skulle somna var jag i stallet hela förmiddagen och matatde honom med morötter. Jag ropade på honom strax efter lunch för den sista borstningen. Han tittar upp, vänder runt och kommer i full galopp över åkern - för att avsluta med några halta travsteg fram till mig. Jag bröt ihop. VARFÖR fick han inte vara smärtfri och vara sitt tokiga jag resten av sitt liv? Kunde han inte fått tio år till, skuttandes på åkern? Livsnjutaren nummer ett.. Min vackra Dino. Min stolthet. Så vacker att hjärtat värkte varje gång jag tittade på honom. En själ lika vacker. Alltid glad, alltid vänlig.
Efter att ha borstat honom orkade jag inte mer. Jag tog farväl och släppte honom i hagen. Vände mig om och såg honom gå iväg och beta - visste att denna bild kommer att följa mig resten av livet. Mitt sista minne av Dino.
Karin hämtade honom senare och ledde honom bort till min gård. Där skulle han få sin sista vila.
Hon sa att han varit glad och nöjd in i det sista. Han fick morötter och min pappa fanns där också. Han avgudade Dino. De myste varje morgon. Dino med huvudet på pappas axel. Pappa mumlades fina ord i hans öra...
Denna underbara varelse. Jag saknar honom varje dag. Jag glömmer dig aldrig, Dino!!!

Någon dag innan avlivningen tog jag in Edic från hagen. Vi sprang en bit över riksvägen och plötsligt viker sig mina ben och jag faller ner i asfalten. Jag slår så klart ner mitt opererade knä och det gör helvetiskt ont. Jag reser mig upp och inser att jag knappt kan stå. Allt snurrar och jag mår såååå illa. Jag ser mig omkring. Inte en människa någonstans. Jag har ingen telefon med mig. Edic betar i dikeskanten. Jag lutar mig mot honom och hoppas att må bättre snart. Jag tvivlar starkt på att jag klarar att gå till stallet men inser att jag måste försöka. Jag tar stöd av Edic och tillsammans går vi sakta, sakta till stallet. Jag släpper in Edic i boxen och går mot stallägarens hus. Allt snurrar. Sonja kommer precis ut genom dörren. Jag ber om hennes telefon, sätter mig på trappen med huvudet mellan knäna. Jag ringer pappa och ber om hjälp. Jag kan inte ta in Coddan själv. Pappa och mamma kommer inom två minuter på två hjul genom svängen. Bägge skitoroliga så klart!
Jag tror jag svimmade när det hände.. Det var riktigt otäckt. Jag är så glad att det var Edic jag ledde. Coddan hade stuckit... Det kunde ha gått så illa.

Edic blev sjuk igen på min semester... Mamma ringde på söndagsmorgonen och sa det jag fasat för "Edic äter inte". Jag flög upp ur sängen, skrikandes NEEEEEJ!
Grodan satte sig upp - Är Edic sjuk mamma? Jag följer med dig!
Vi störtade iväg till stallet. På vägen dit tänker jag " jag ringer Nino och ber honom avliva både Dino och Edic idag. Jag var fullständigt intälld på avlivning.
Jag möts av en apatiskt och skakande Edic.  En Edic som dagen innan glatt mig med att skutta in från hagen. Jag hann tänka " nu kan jag nog slappna av lite och kanske lämna honom en helg.." I helvete heller! Smällen kommer direkt!
Där står jag nu, fruktansvärt rädd och mycket fundersam eftersom symptomen helt skiljer sig från sist.
Jag messar Nino - han är i Italien, svarar han. Han kan således inte komma.
Jag ringer hans kollega - han har fullt upp.
jag ringer distriktsveterinären - upplyser henne om Edics 80 i puls och 38,5 i temp. Hon prioriterar Edic och byter färdriktining. Ca en timme, säger hon.
Jag ringer Ultuna. Får bekräftat att symptomen inte påminner om de symptom tunntarminflammation ger.
Veterinären dyker upp. Vid det här laget har Edic diarre´, 90 i puls och 39 grader i temp.
Veterinären tror på inflammation i antingen tunntarm, tjocktarm eller bukhinna. Jag börjar gråta..
Hon frågar hur jag ställer mig inför att åka till klinik. Jag säger nej.. Det är nog nu. Edic ska inte behöva genomlida en vistelse till. Hon förstår.
Jag ber henne ringa Ultuna, vilket hon gör. De dividerar fram och tillbaka. Jag är vid det här laget i upplösningstillstånd! De pratar om infektion..
Jag känner att jag måste få prata med Nino. Jag skickar ett mess och frågar om jag, snälla, får ringa honom.  Jag får svaret "ja, det går bra".
Jag ringer honom, i Italien, storgråtandes.  Jag frågar - Vad ska jag göra?? Ska jag ta bort honom??
Jag berättar om symptomen. Veterinären och Ultuna dividerar fortfarande  per telefon längre bort.
Nino säger - Nej, ta inte bort honom. Ge honom full dos Kortison igen.
Jag berättar för de andra veterinärerna vad Nino sagt. De vill hellre att jag ger antiinflammatoriskt.
De anser också att jag ska ge Edic en chans.
Förstår ni hur det känns att från att vara förtvivlad och helt inställd på avliving finns det nu en chans, om än liten?  Glädje men ändå oändlig trötthet. Jag har vakat över Edic sedan i mars. Gått mellan hopp och förtvivlan. Samma som med Dino.. Varje dag - hur är det nu?
Veterinären ger medicin och lämnar oss sedan. Där står jag men en sjuk Edic, om än lite piggare nu. "Bara 50 i puls". Jag trampar fram och tillbaka.. Helt förvirrad. Vem ska jag lyssna på? Vad är rätt, vad är fel?
Jag väljer att lyssna på Nino. Min hjälte som jag litar 200% på. Jag ger full dos Kortison.
Dagen efter tas blodprov. Värdena visar infektion. - Är det bättre eller sämre än infalmmation, frågar jag. - Bättre.. om inte det är en böld i magen... Isåfall återkommer febern snart..
Jobbiga dygn!!! Behöver jag skriva det?
Det är nu nästan två månader sedan detta hände. Edic har varit symptomfri sedan dess, peppar, peppar.
Han är Kortisonfri sedan tre veckor tillbaka. Tiden som Kortisonfri har varit, som ni förstår, en fruktansvärt orolig tid. I synnerhet tredje och fjärde dagen då jag visste att nu har Kortiosonet lämnat hans kropp. Jag är glad för varje dag han mår bra. Jag är mycket medveten om hur skört det är. Jag är också medveten om att han måste få somna om han blir sjuk igen. Idag är han blank som en koppparbunke och är sitt korpulenta jag igen.  Hans ögon har slutat rinna efter att Kortisonet gick ur kroppen. Edic påverkades ganska mycket att kortisonet. Ultuna sa att det inte brukar vara biverkningar men det kan jag intyga att det är. Fem månader på Kortison sätter sina spår och jag hoppas att hans leder inte tagit stryk av detta.

Det var uppdateringen på mina två drömhästar i livet. De två jag skulle kunna ge min högra arm för att få behålla.


De andra då, de jag "bara" älskar men inte avgudar?

Jo, Coddan börjar jag få ordning på igen. Han tog ju över lite lätt när jag var svag.
Vi ska debutera i hoppning på lördag och passar på att starta en LA på söndagen eftersom det är på hemmaklubben.
Hoppningen är jag lite fundersam om jag ska stryka honom i. Vi gjorde en rejäl vurpa för en månad sedan. Vi rev en bom på tredje hindret i en 5-studtsserie. Bommen fick Coddan mellan frambenen och vi kraschade genom de två sista hindren. Vi kanade i leran och när vi stannade låg Coddan på mitt ben, på väg att slå över i ryggläge. Jag hann tänka "Hjälp" innan han stannade upp och rullade tillbaka i sidoläge för att sedan resa sig upp. Han hade skrapat upp nosen rejält och var minst sagt lerig! Tränset hade glidit på sned och han hade sidan på pelhamstången i munnen, vilket nog gjorde rejält ont.  Jag klarade mig ganska bra, en öm rumpa och stel nacke.
Detta har dock satt spår i både mig och Coddan. Jag känner mig rädd och Coddan står emot. Han är jätteknepig i munnen, men bara vid hoppning, han är svår att svänga.
På måndag åker vi in och kollar. Han har en frakturerad tand som är skör - kanske den skadades av bettet.
Vi hade hittat formen i hoppningen. Känns förjävligt att vi tappat allt. Jag ska hoppa i veckan få se vilket beslut jag tar. Det vore bra att starta - det är en 70 cm-klass på hemmaplan. Alldeles lagom debut.
Anna, hon som har hästarna på min gård, har hjälpt mig i dressyren ett längre tag nu. Hon är fantastisk! Jag är så glad att jag har hennes hjälp, och så nära! Vi trimmar inför söndagen nu och det är rent ut sagt skitkul att rida Coddan nu. Igår när vi tränade kämpade han verkligen. Han är så duktig.
Min andra tränare Ubbe har plågat oss ordentligt de två sista gångerna.  Jag var på väg att ge upp. Sitta av och lämna hästen. Jag klarade inte av det han vill att jag skulle göra. Jag kämpade men gick bet.  Ubbe är en skitduktig tränare men jag är helt enkelt för labil för hans träningar nu så på måndag får Ubbe helt enkelt sitta upp. Coddan brukar bli fantastiskt fin efter att Ubbe ridit. Jag önskar att man själv hade Ubbes konsekventa ridsätt. Han är otroligt skicklig.


Altanero är utlånad. Han står kvar i mitt stall men rids heltid av sin fodervärd. Sofie. De trivs tillsammans och det fungerar jättebra. Han bantar nu - vilket han inte riktigt gillar. Han var nog shettis i sitt förra liv!


Nästa inlägg hoppas jag att jag har något kul att berätta. Jag önskar verkligen att det blir så...

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Sam » Tji fick jag...:  ”I do hope everything is ok, nice that your blogging again. Very interesting. ”

  • Mirre » Min livs värsta tid..:  ”Vilken resa ni gjort tillsammans. Styrka till er båda. Kunde inte hålla tillbaka..”

  • Fredrika Karlman » Min livs värsta tid..:  ”Denna resan som vi gör tillsammans ... ÅH ... jag gråter. All den vilja att bl..”

  • Anette » Traumatiskt!:  ”Gråter när jag läser Känslan av ständig oro och ångest som du levt med under d..”

  • Tove Eriksson » Högbo på schemat:  ”Hejsan! Googlade på "nervsnittning" och kom in på din sida. Hur gick det med den..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-