Bloggen!

Min ork är slut... Jag måste hitta glädjen igen och då får det inte finnas några måsten.

Jag vet inte hur länge hemsidan blir kvar - beror på avtalstiden. 
Jag vill tacka alla följare och alls som på något vis bidragit. 
Jag har lärt mig sååå mycket MEN motgångarna har varit fler än medgångarna.
Hältor, oro, sorg, sjukdom och trötthet har varit vardag för länge nu.
Det känns vemodigt att överge sin dröm men det är inte kul längre. 

STOR kram till er alla!
 

Läs hela inlägget »

I dagsläget har jag provat 26 sadlar utöver de sadlar jag redan avverkat i mitt hästliv...

Jag har betsämt mig för att hitta en sadel som passar både mig och hästen som handen i handsken. Jag tänkte lista mina sadlar nedan, kanske kan jag hjälpa någon i sadeldjungeln..

Jag söker en sadel med smal midja och bred, kort anläggningsyta - den kombinationen är svår..
Nu skriver jag det jag upplevde med just den provade sadeln - har haft turen att få låna och prova massor med sadlar, dock flera i fel storlek.

Baloun - Den ligger perfekt på Coddan men har dels för trångt säte åt mig (mitt eget fel) men den är  fel skuren för mina ben. Jag tvingas rida med för långa läder för att inte få knät utanför.

Bates Innova - kanonskön sadel åt både mig och hästen, trots att den har ganska bred middja. Väl anpassade knästöd. Ligger tyvärr inte still, glider fram trots prov av olika gjordar.

Childeric Dac - för svängd och för lång för Coddan.

Childeric DFI - För lång för Coddan och för stor för mig.  Kändes bred.

Childeric DFL - Aktuell sadel var för smal för Coddan men jag älskade den. Letar febrilt efter en i rätt bomvidd.  Något bred i midjan men bekväm och mycket väl anpassade knästöd.

Röösli Pilates- Trång i storleken i sits. Låg bra från sidan sett men för takformad.

Forrestier - takformad

Equipe Olympia - Passade mig utmärkt med sitt väldigt smala säte, upptäckte jag efter att först ha hatat den.  Tyvärr takformad - annars självklart köp.

Equipe Bocelli - Svindyr superbekväm med bred anläggningsyte MEN svängd bom.

Equipe Emporio - jättebekväm med smal midja men takformad och tillverkas endast i normalbom.

WOW - Känslan av att sitta på en Pilatesboll! Smal midja, knästöden passade inte mig. Sadeln studtsar av luften vilket gör ridningen jobbig. Passade Coddan bra.

Connector - Låg bra på Coddan men känslan av skruvstäd i sadeln var inte bekväm. Trots normala kåpor var de helt fel åt mig - verkar vara anpassade för långa magra ryttare.

Crown Jessica - Låg bra på Coddan men sitsen var väldigt liten i storleken. Hade behövt en 18"

Amerigo Classic - en av mina favvosadlar från förr.  Passar mig utmärkt. Tyvärr takformad

Amerigo Alto - Bekväm men gillar inte riktigt flatseatet. Takformad.

Amerigo Vega - smal midja, lite hård i sitsen, takformad.

Kentaur Electra - Skön trots bred midja. Passar inte Coddan

Kentaur Medea - kan nog funka vid rätt storlek

Spider - Låg bra på Coddan men helt fel för mig.

Lippo Azzario - superbekväm sadel med smal midja MEN svängd bom.

Butet - hemsk att sitta i, för smal åt Codddan. Annars bred anläggningsyta.

Erreplus Adelinde- Bekväm sadel men bred midja. Mjuk i stoppningen och man får känslan att sadeln studtsar upp och ner. Låg bra med Coddan gillade den inte.

Morris n Nolan - på tok för vid för Coddan men intressant profil.



Nästa till provning Childeric DIAP
Håll tummarna!




 

Läs hela inlägget »

Efter sex veckors vila och två behandlingar är Coddan tillbaka igen.  Vilan har gjort oss båda gott. Jag har tagit några beslut angående min del i hästeriet och jag tycker mig redan känna att det känns roligare. 
Jag vet att jag tidigare nämnt att jag inte lyssnat på min magkänsla och det är jag fortfarande dålig på.. Det gäller allt i min omgivning. Jag ska nu försöka stå upp för det jag tror på med mina hästar.
Jag hittade den känslan ett tag när jag hade mycket häst i träning men har sedan tagit minsta kritik väldigt hårt och bankat ner mig själv i skorna stenhårt. Det är MINA hästar, JAG bestämmer vad som känns rätt och fel. Men vi får väl just se hur länge det håller i sig.. Suck!

Nåja, beslutet är taget att sälja min sadel iallafall. Sadeln passar Coddan som handsken men vad hjälper det när jag sitter som en kratta i den - ständigt irriterad över att inte hitta läge och balans. Jag har hela tiden gått på vad andra sagt trots att jag själv tänkt "neeej, det här funkar inte". Jag har nu provat tre andra sadlar och samtliga sitter jag mycket bättre i. Jag kan koncentrera mig på ridningen och slipper flytta mig hit och dit för att sitta bra. Problemet är nu bara att sälja min sadel - den är inte lättsåld och prisraset på en ett år gammal sadel är rent ut sagt tragiskt! Inte nog med att jag vantrivits i sadeln, jag har fan fått betala för det också. Tänk att man aldrig kan göra en bra affär!

Jag törs nästan inte skriva detta men Edic mår strålande! Han gjorde det igår och i morse iallafall!
Vi var ut på promenad igår och han dansade fram. Ivrigt blandandes passage, spansk skritt och blandade småhopp. Oron finns där hela tiden, jag är rädd att gå till stallet.. Jag kollar kameran på kvällen.. Har kunnat slappna av så pass att jag inte kollar honom varje natt längre.

Jag bytte skor på honom till PG-beslag, eller nja - inte jag, hovisen gjorde.. Det blev ett lyft. Han är inte det minsta öm nu, vilket har varit ett problem. Så tänker man, VARFÖR har jag inte litat på mig 
själv och bytt till PG tidigare?? Nääää, det vore väl synd att lite på sig själv..  


Hur som helst så blir jag så lycklig när Edic sprattlar runt. Jag kan inte ens korrigera honom för jag är så glad att se att han är tillbaka. Han har haft ett fruktansvärt tufft år. Jag tror dessutom han hade lite känningar av Kortisonet i fötterna. Vi har varit till ridhuset tre gånger nu och han känns strålande - det lilla vi gör. Nya ridhuset är enormt vilket passar honom. Han är pensionär nu men det lilla han rids är en fröjd. Om han hade fått vara frisk och oskadd så hade jag inte behövt en häst till. Han är helt fantastisk! Drömmen är att hitta ett lämpligt sto åt honom en dag men just nu är jag bara trött.. Det känns så skönt att jag har fryst hans sperma så jag avvakta hur länge jag vill och behöver.


Altanero är i hans fodervärds vård och det funkar bra. Jag önskar att jag kunde hitta någon som kunde träna Domino lite men det verkar inte finnas.. Grodan är fullständigt ointresserad tyvärr..
Men jag tror jag mår sämre än Domino av att han går i hagen bara. Han får vara med sin bästa kompis och han går ute dygnet runt. Han lever ett hästliv!

Läs hela inlägget »

Det gick två dagar efter tävlingen sedan var Coddan halt. Jag fick en akuttid på kliniken och det visade sig vara inflammation i mjukdelarna i framknät.. Får man säga HELVETES JÄVLA SKIT!!!!?
Vilken besvikelse. Jag ville slita mitt hår och dunka huvudet i väggen. Där stod jag som en idiot och funderade hur fan jag kunde ha missat detta? 
Veterinären lugnade mig med att en sådan här inflammation kan  blomma upp snabbt, oftast efter trauma. Smärtan satt inte i leden utan i mjukdelarna. Jag som hållit extra koll och känt och klämt och böjt.. Omkullridningen gick alltså inte bra..  Självklart blev jag ifrågasatt på Facebook när jag berättade detta. Man får väl skylla sig själv när man är så korkad att man skriver det på FB. Jag väljer ändå att lita på mina veterinärer...  Jag har tittat på filmerna om och om igen  - det syns ingen hälta! 
Hur som helst blev Coddan behandlad och han verkar ha svarat på behandlingen. Vi ska på återbesök på onsdag.
Jag har iallafall strukit mig på tävlingarna och hängt in nya kavajen i garderoben. Det är inte meningen att jag ska tävla...
Edic är ju pensionär så vi är ute och myser i skogen och promenerar tillsammans. Jag sörjer att inte få träna honom. Om han vore ok så behövde jag ingen annan häst. 
Denna underbara varelse som jag älskar så högt. Känns så jäkla orättvist. Tack och lov mår han bra idag och kanske i morgon. Han repade sig mot alla odds. MIn krigare. 
 

Läs hela inlägget »

I lördags tävlade jag för första gången på 1,5 år. Jag var såååååå nära att stryka mig i fredags.
Veckan har inte känts direkt strålande.. Jag åkte över till klubben på fredagen och hoppade några språng (Skulle ju tävla hoppning igår)- Coddan hoppade, men inte strålande.. Blä - dålig känsla. Jag bestämde mig för att stryka söndagen.
Red igen dressyrprogrammet sittandes i hoppsadel - kändes plättlätt! Va nu???
Hmmm... Ska nog starta ändå! Sagt och gjort, jag putsade grejor och häst och drog iväg på lördagen. Tävlingen hölls på min ridklubb så nära och bra! Kan erkänna att mina knän inte fungerade optimalt när jag satt upp i sadeln. Anna, som fått stränga order att närvara, var med och pushade mig. Coddan kändes STRÅLANDE på framridningen. Jag hade kunnat gå hem, nöjd med framridningen!  Inne på banan skötte han sig också strålande men vi fick ett par missar, SÅ KLART i förvända galoppen. Den som fungerat utmärkt på träning - antar att jag förlitade mig på att den skulle funka. Jag fick, trots missarna 62%, vilket var klart godkänt. Bäst var att Coddan höll ihop trots att hästar passerade precis utanför staketet under min ritt SAMT att JAG hade fokus hela programmet! Självklart var jag besviken över missarna men jag känner hopp, för första gången på läääänge! Nu jäklar ska vi trimma!

På lördag kväll ändrade jag mig angående hopptävlingen. Jag hade anmält till låga klasser eftersom det var debuten för oss tillsammans. Tur var väl det med tanke på hur osäker Coddan känts efter krashen. I fredags tänkte jag - jag ger upp hoppningen.
Som jag anade efter krashen så gjorde Coddan illa isg i munnen. I måndags var vi in på rutinkoll av Coddans frakturerade tand och upptäckte då ett 4(!)cm långt ärr i kinden på insidan. TUR att jag litade på magkänslan, för en gångs skull, och läta honom vila i 10 dagar efter krashen.
Hur som helst så åkte jag på tävlingen igår. Jag blev lite sen till framhoppningen men det var nog bra! Hann inte tänka så mycket. Coddan stannade på första hindret på framhoppningen. Jag red på igen, knackade till honom - och för första gången på en månad fick jag svar! Han tog tag i hindret, hoppade högt över och drog sedan en bockserie efter hindret! JAAAAAA!!!! Han är tillbaka! Plötsligt satt jag på min tuffa Codda igen - Håll i dig matte!!!
Hoppade några språng till, han kändes strålande.
Han hoppade hela banan utan en enda tvekan. Jag måste ha varit dagens gladaste ryttare! Futtiga 70 cm som så sent som i fredags kändes övermäktigt, var nu "a walk in the park"! Vilken känlsa, vilken glädje!
Jag betsämde mig direkt att vi skulle hoppa nästa klass också -80 cm.  Coddan var lika glad och framåt i den klassen också!
Som mamma sa efteråt - Det var längesen jag såg det där leendet!

Nu har jag bokat in tre dressyrtävlingar och en hopptävling.  Det ni!

Läs hela inlägget »

Dino lämnade oss den 27 augusti..
Mitt hopp tändes en sista gång i Juli när han, helt oförväntat, svarade på den kur med antiinflammatoriskt han fick i väntan på att min veterinär kunde komma hem och låta honom somna.
Dino skuttade runt som en tok på sitt alldeles egna sätt. Gladast i stan. Jag var superglad!
Säg den lycka som varar.. Medicinen tog slut och vi var tillbaka på ruta ett... Nino på semester..
En ny kur sattes in, denna gång svarade han inte.. Jag insåg att det var över.
Dagen han skulle somna var jag i stallet hela förmiddagen och matatde honom med morötter. Jag ropade på honom strax efter lunch för den sista borstningen. Han tittar upp, vänder runt och kommer i full galopp över åkern - för att avsluta med några halta travsteg fram till mig. Jag bröt ihop. VARFÖR fick han inte vara smärtfri och vara sitt tokiga jag resten av sitt liv? Kunde han inte fått tio år till, skuttandes på åkern? Livsnjutaren nummer ett.. Min vackra Dino. Min stolthet. Så vacker att hjärtat värkte varje gång jag tittade på honom. En själ lika vacker. Alltid glad, alltid vänlig.
Efter att ha borstat honom orkade jag inte mer. Jag tog farväl och släppte honom i hagen. Vände mig om och såg honom gå iväg och beta - visste att denna bild kommer att följa mig resten av livet. Mitt sista minne av Dino.
Karin hämtade honom senare och ledde honom bort till min gård. Där skulle han få sin sista vila.
Hon sa att han varit glad och nöjd in i det sista. Han fick morötter och min pappa fanns där också. Han avgudade Dino. De myste varje morgon. Dino med huvudet på pappas axel. Pappa mumlades fina ord i hans öra...
Denna underbara varelse. Jag saknar honom varje dag. Jag glömmer dig aldrig, Dino!!!

Någon dag innan avlivningen tog jag in Edic från hagen. Vi sprang en bit över riksvägen och plötsligt viker sig mina ben och jag faller ner i asfalten. Jag slår så klart ner mitt opererade knä och det gör helvetiskt ont. Jag reser mig upp och inser att jag knappt kan stå. Allt snurrar och jag mår såååå illa. Jag ser mig omkring. Inte en människa någonstans. Jag har ingen telefon med mig. Edic betar i dikeskanten. Jag lutar mig mot honom och hoppas att må bättre snart. Jag tvivlar starkt på att jag klarar att gå till stallet men inser att jag måste försöka. Jag tar stöd av Edic och tillsammans går vi sakta, sakta till stallet. Jag släpper in Edic i boxen och går mot stallägarens hus. Allt snurrar. Sonja kommer precis ut genom dörren. Jag ber om hennes telefon, sätter mig på trappen med huvudet mellan knäna. Jag ringer pappa och ber om hjälp. Jag kan inte ta in Coddan själv. Pappa och mamma kommer inom två minuter på två hjul genom svängen. Bägge skitoroliga så klart!
Jag tror jag svimmade när det hände.. Det var riktigt otäckt. Jag är så glad att det var Edic jag ledde. Coddan hade stuckit... Det kunde ha gått så illa.

Edic blev sjuk igen på min semester... Mamma ringde på söndagsmorgonen och sa det jag fasat för "Edic äter inte". Jag flög upp ur sängen, skrikandes NEEEEEJ!
Grodan satte sig upp - Är Edic sjuk mamma? Jag följer med dig!
Vi störtade iväg till stallet. På vägen dit tänker jag " jag ringer Nino och ber honom avliva både Dino och Edic idag. Jag var fullständigt intälld på avlivning.
Jag möts av en apatiskt och skakande Edic.  En Edic som dagen innan glatt mig med att skutta in från hagen. Jag hann tänka " nu kan jag nog slappna av lite och kanske lämna honom en helg.." I helvete heller! Smällen kommer direkt!
Där står jag nu, fruktansvärt rädd och mycket fundersam eftersom symptomen helt skiljer sig från sist.
Jag messar Nino - han är i Italien, svarar han. Han kan således inte komma.
Jag ringer hans kollega - han har fullt upp.
jag ringer distriktsveterinären - upplyser henne om Edics 80 i puls och 38,5 i temp. Hon prioriterar Edic och byter färdriktining. Ca en timme, säger hon.
Jag ringer Ultuna. Får bekräftat att symptomen inte påminner om de symptom tunntarminflammation ger.
Veterinären dyker upp. Vid det här laget har Edic diarre´, 90 i puls och 39 grader i temp.
Veterinären tror på inflammation i antingen tunntarm, tjocktarm eller bukhinna. Jag börjar gråta..
Hon frågar hur jag ställer mig inför att åka till klinik. Jag säger nej.. Det är nog nu. Edic ska inte behöva genomlida en vistelse till. Hon förstår.
Jag ber henne ringa Ultuna, vilket hon gör. De dividerar fram och tillbaka. Jag är vid det här laget i upplösningstillstånd! De pratar om infektion..
Jag känner att jag måste få prata med Nino. Jag skickar ett mess och frågar om jag, snälla, får ringa honom.  Jag får svaret "ja, det går bra".
Jag ringer honom, i Italien, storgråtandes.  Jag frågar - Vad ska jag göra?? Ska jag ta bort honom??
Jag berättar om symptomen. Veterinären och Ultuna dividerar fortfarande  per telefon längre bort.
Nino säger - Nej, ta inte bort honom. Ge honom full dos Kortison igen.
Jag berättar för de andra veterinärerna vad Nino sagt. De vill hellre att jag ger antiinflammatoriskt.
De anser också att jag ska ge Edic en chans.
Förstår ni hur det känns att från att vara förtvivlad och helt inställd på avliving finns det nu en chans, om än liten?  Glädje men ändå oändlig trötthet. Jag har vakat över Edic sedan i mars. Gått mellan hopp och förtvivlan. Samma som med Dino.. Varje dag - hur är det nu?
Veterinären ger medicin och lämnar oss sedan. Där står jag men en sjuk Edic, om än lite piggare nu. "Bara 50 i puls". Jag trampar fram och tillbaka.. Helt förvirrad. Vem ska jag lyssna på? Vad är rätt, vad är fel?
Jag väljer att lyssna på Nino. Min hjälte som jag litar 200% på. Jag ger full dos Kortison.
Dagen efter tas blodprov. Värdena visar infektion. - Är det bättre eller sämre än infalmmation, frågar jag. - Bättre.. om inte det är en böld i magen... Isåfall återkommer febern snart..
Jobbiga dygn!!! Behöver jag skriva det?
Det är nu nästan två månader sedan detta hände. Edic har varit symptomfri sedan dess, peppar, peppar.
Han är Kortisonfri sedan tre veckor tillbaka. Tiden som Kortisonfri har varit, som ni förstår, en fruktansvärt orolig tid. I synnerhet tredje och fjärde dagen då jag visste att nu har Kortiosonet lämnat hans kropp. Jag är glad för varje dag han mår bra. Jag är mycket medveten om hur skört det är. Jag är också medveten om att han måste få somna om han blir sjuk igen. Idag är han blank som en koppparbunke och är sitt korpulenta jag igen.  Hans ögon har slutat rinna efter att Kortisonet gick ur kroppen. Edic påverkades ganska mycket att kortisonet. Ultuna sa att det inte brukar vara biverkningar men det kan jag intyga att det är. Fem månader på Kortison sätter sina spår och jag hoppas att hans leder inte tagit stryk av detta.

Det var uppdateringen på mina två drömhästar i livet. De två jag skulle kunna ge min högra arm för att få behålla.


De andra då, de jag "bara" älskar men inte avgudar?

Jo, Coddan börjar jag få ordning på igen. Han tog ju över lite lätt när jag var svag.
Vi ska debutera i hoppning på lördag och passar på att starta en LA på söndagen eftersom det är på hemmaklubben.
Hoppningen är jag lite fundersam om jag ska stryka honom i. Vi gjorde en rejäl vurpa för en månad sedan. Vi rev en bom på tredje hindret i en 5-studtsserie. Bommen fick Coddan mellan frambenen och vi kraschade genom de två sista hindren. Vi kanade i leran och när vi stannade låg Coddan på mitt ben, på väg att slå över i ryggläge. Jag hann tänka "Hjälp" innan han stannade upp och rullade tillbaka i sidoläge för att sedan resa sig upp. Han hade skrapat upp nosen rejält och var minst sagt lerig! Tränset hade glidit på sned och han hade sidan på pelhamstången i munnen, vilket nog gjorde rejält ont.  Jag klarade mig ganska bra, en öm rumpa och stel nacke.
Detta har dock satt spår i både mig och Coddan. Jag känner mig rädd och Coddan står emot. Han är jätteknepig i munnen, men bara vid hoppning, han är svår att svänga.
På måndag åker vi in och kollar. Han har en frakturerad tand som är skör - kanske den skadades av bettet.
Vi hade hittat formen i hoppningen. Känns förjävligt att vi tappat allt. Jag ska hoppa i veckan få se vilket beslut jag tar. Det vore bra att starta - det är en 70 cm-klass på hemmaplan. Alldeles lagom debut.
Anna, hon som har hästarna på min gård, har hjälpt mig i dressyren ett längre tag nu. Hon är fantastisk! Jag är så glad att jag har hennes hjälp, och så nära! Vi trimmar inför söndagen nu och det är rent ut sagt skitkul att rida Coddan nu. Igår när vi tränade kämpade han verkligen. Han är så duktig.
Min andra tränare Ubbe har plågat oss ordentligt de två sista gångerna.  Jag var på väg att ge upp. Sitta av och lämna hästen. Jag klarade inte av det han vill att jag skulle göra. Jag kämpade men gick bet.  Ubbe är en skitduktig tränare men jag är helt enkelt för labil för hans träningar nu så på måndag får Ubbe helt enkelt sitta upp. Coddan brukar bli fantastiskt fin efter att Ubbe ridit. Jag önskar att man själv hade Ubbes konsekventa ridsätt. Han är otroligt skicklig.


Altanero är utlånad. Han står kvar i mitt stall men rids heltid av sin fodervärd. Sofie. De trivs tillsammans och det fungerar jättebra. Han bantar nu - vilket han inte riktigt gillar. Han var nog shettis i sitt förra liv!


Nästa inlägg hoppas jag att jag har något kul att berätta. Jag önskar verkligen att det blir så...

Läs hela inlägget »

Det finns ingen glädje kvar i att gå till stallet. Jag önskar att allt kunde försvinna utan att lämna ett spår.. Ett spår av ångest, sorg och besvikelse.
Allt jag kämpat för att bygga upp har rasat. Jag är på botten fysiskt och psykiskt.
Edic kämpar på, han är pigg och glad men jag är lite orolig över hans vikt. Han har gått upp, men inte så mycket som han skulle ha gjort om han varit frisk. Han går på fri tillgång hö och får gå på bete varje dag, ändå är han inte fet. Han skulle ha spruckit om det varit förra året.. 
Han går fortfarande på Kortison som sakta trappas ned. Jag pratade med Ultuna i onsdags och berättade om Edics framsteg, i hopp om att få höra " men va roligt!".. Nä, veterinären lät skeptisk och sa i stort sett "Vissa blir bra, vissa inte"..
I mitt läge nu slogs jag till backen.. Oron slog mig omedelbart och jag finner mig kolla övervakningskameran oftare igen.. Livrädd över vad jag ska se på skärmen.
Mitt i det här blir Dino halt igen. Han är märkbart påverkad.. Enda utvägen är de evigt gröna ängarna.. Min veterinär/Dinos delägare kommer nästa helg. Tills dess får Dino gå på anitinflam./smärtlindring så han slipper ha ont. Ja, jag hade kunnat få honom avlivad idag MEN jag jobbar idag, 24 h.. Jag har ett pass på torsdag också, 24 h. Mitt jobb kräver fokus och jag klarar inte att jobba med så mycket sorg. Jag bad om semester men den beviljades inte.. 
Vet ni? Jag orkar inte mer! På torsdag börjar jag mitt nya jobb - en omplacering jag inte själv valt IGEN. Min nuvarande arbetsplats ska läggas ner IGEN. Det är nu fjärde gången på fyra år som min arbetsplats läggs ner och jag tvingas byta jobb. Just nu, när jag inte behöver det. Idag jobbar jag mitt sista pass med min älskade kollega som ställt upp och stöttat mig under den här tiden. Tack och lov följer han med till nästa arbetsplats men vi kommer inte att jobba ihop längre.. Sorg - får man kalla det så? Besvikelse över hur det blivit och hur saker skötts.. Oron över att jobba med nya människor i en ny miljö - IGEN. Jag vill ha det lugnt, jag vill vila..
Altanero har jag hittat en fodervärd till. Sofie, som ridit honom hela vintern tar honom. Det känns bra att veta att någon som klarar honom har hand om honom men jag känner mig som en svikare. Varför vill jag inte ha honom? Han är ju världens mysigaste. Bra storlek, bra gång - mysigast i stan. 
Coddan utnyttjar min brist på fokus och motivation - han är odräglig. Allt vi byggde upp under våren är borta. Allt är mitt fel. Jag orkar inte ta fighten. Jag orkar inte bråka. Ubbe tycker att jag ska kastrera så jag slipper fighterna. Jag har gått kurs och köpt in grejor för att uppfylla min dröm - hingststation! Nu står jag med en hingst, och den får jag rådet att kastrera? Jösses.. Vilket jävla misslyckande. Coddan är rent ut sagt skitsnygg! Han rör sig strålande och har massor av talang som JAG inte kan ta vara på - för att jag är slut. Jag är urvriden som en disktrasa. 
Det är inga fel på Coddan - det är en hanteringsfråga. Fan.. 
I veckan kommer en tjej och provrider Coddan för att eventuellt tävla honom framöver. Hoppas han inte skrämmer livet ur henne. Hon tävlar Msv A så hon är duktigt, riktigt duktig MEN hon är van välridna och lydiga kusar som inte tappar fokus bara porten öppnas. Jag hoppas hon gillar honom.. Vore såååå kul om Coddan fick komma ut och visa vad han är kapabel till - enligt programmet alltså.

Jag skulle behöva resa bort.. Men jag törs inte lämna Edic - tänk om? 
Jag förstår dem som går på droger. Det känns som jag skulle kunna hugga av min högra arm för att slippa allt det här. Jag får ingen vila någonstans. Inte i stallet, inte på jobbet..
Jag försöker tänka att jag har det bra, till skillnad från många många andra - men det hjälper inte. Jag är ändå ledsen, rädd och trött.

Min älskade Groda håller mig flytande. Han är den klokaste, vackraste och mest omtänksamma människa som finns. Det är helt fantastiskt att jag fått en så fin son. Jag som är elak, lömsk, rak och jobbig (enligt de flesta). Att Grodan ska få lov att trösta sin mor känns fruktansvärt. 
Måtte allt ordna sig nu. Jag ska inte säga "det kan inte bli värre" för det kan det - det är jag fruktansvärt medveten om. 

Läs hela inlägget »
Nu är vi inne på vecka elva efter Edics operation.
Det  har varit en fruktansvärd tid men oro, stress och tårar - men också små, små ljusglimtar..
Edic har haft det tuffast av alla. Han har kämpat och kämpat.
Enligt ordination från Ultuna sattes Edics Kortison ner till halv dos efter tre veckor. Edic blev jättesjuk. Han fick fyra kolikanfall på fem dagar. Första anfallet kan jag bara tro att han fick - med sladdspåren i hagen som grund. Andra anfallet fick han morgonen efter. Ilfart till kliniken i Borlänge - väl där hade anfallet gett sig.
På natten blev han dålig igen. Ensam i en by i skogen finns hjälpen väldigt långt bort.. Med Ultuna och distriktsveterinär i telefonen tog vi oss igenom natten - gåendes. Kilometer efter kilometer. Det här anfallet upplevde jag som det värsta. Min veterinär i Borlänge ansåg att Kortisonet skulle upp på full dos igen. Veterinären på Ultuna sa att om Edic fick ett nytt anfall skulle dosen höjas. Fjärde anfallet kom två dagar senare på kvällen. Jag höjde dosen kortison till det dubbla igen. Detta anfall var lindrigare än det förra, det var en lördag.
På måndagen kontaktade jag den veterinär på Ultuna som var mest insatt i Edics fall. Hon hade ingen förklaring till varför Edic blir symptomfri på dubbel dos Kortison.. Hon är övertygad om att sammanväxningen i tarmen är problemet. Hon anser att avlivning är enda utvägen. Att Edic inte kommer att bli bättre. Jag får detta besked när jag sitter i bilen på väg in till Kliniken med Dino..
Storgråtandes kommer jag in på kliniken - möts av förskräckta assistenter som undrar vad som skett. Jag får sitta i deras fikarum och gråta.. 
Smärtan är fruktansvärd men jag inser ändå att läget är mycket allvarligt. Jag hade redan pratat med försäkringsbolaget om hur de ställde sig till om jag avlivade Edic på natten ifall han skulle ha fått ett anfall till då.. Jag hade bestämt mig - Edic skulle inte behöva ta mer. Jag hade flertalet gånger ifrågasatt om det verkligen var försvarbart att Edic gick omkring som en Zombie i hagen. "Ha is i magen, det tar tid" fick jag till svar. Jag ville ju så gärna tro att det skulle vända..
Denna hemska dag när jag fick höra orden ingen hästägare vill höra -"Nej, det finns inget mer att göra" stod jag alltså på Kliniken i Romme. Nino fick hela samtalet återberättat för sig och döm om min förvåning och lättnad när han säger -"Nej, jag tror inte på det där! Jag tycker du ska fortsätta med dubbel dos ett tag till för att sedan dra ner på dosen långsamt. OM han får kolik igen, ja, då tycker jag också att han ska få somna". Nino tror att det är inflammationen som är problemet - vilket verkar logiskt då Kortisonet hjälper.. 
Några dagar senare såg jag i kameran hur Edic låg i hagen. Jag blev fullständigt förtvivlad! Jag kontaktade Nino angående avlivning, bad pappa köra in Edic till kliniken.. Pappa åkte i ilfart till stallet och tog ut Edic på en promenad. Edic betade glatt, ovetandes om vilket kaos han skapat bara genom att lägga sig. Nu vet ju jag att en frisk Edic lägger sig inte i hagen MEN resten av dygnet förflöt utan bekymmer.
Mitt i det här känner jag att jag gärna vill ha en avkomma efter min älskade Edic. Jag måste då vara lite självisk och "hålla honom vid liv" till ett sto är dräktigt. Ett annat problem - Edic får varken betäcka eller hoppa på bocken pga buköppningen.. Alltså måste tappning ske på med Edic ståendes på gången. Vi testar direkt! Gissa om jag blev lycklig när det fungerade utmärkt! Sperman såg dessutom strålande ut!
Jag pratar igen med Ultuna och de anser att det är en strålande ide`. Jag frågar också vad de anser om Ninos plan att trappa ner Kortisonet gradvis. Jag får deras välsignelse och ett recept på mer Kortison. Måtte det finnas någon högre makt!!
Jag får nu en ide´ att frysa Edics sperma. Jag kontaktar Kerstin Darenius som är ledande inom detta och dessutom har ambulerande verksamhet. Hon tar åt sig uppdraget och vi bokar in en helg väldigt snart pga Edics tillstånd.

Samtidigt som allt detta händer har en kvinna hört av sig till mig och vill hjälpa Edic. Hon heter Fredrika Karlman och är utbildad inom akupunktur och lymfmassage. Jag tänker att det inte kan skada och att Edic säkert uppskattar massage - om inte annat...
Jag märkte redan efter första behandlingen att Edic såg nöjd ut. Avslappnad liksom. 
Fredrika har nu behandlat honom tio gånger. Hon har dessutom vänt ut och in på sig själv och kontaktat alla hon känner som på något vis kan hjälpa Edic. Edic har precis avslutat en kinesisk örtkur - ihoprörd av Sveriges ledande inom Kinesisk medicin, Reijo Pöyhönen. Det luktande och smakade fan men jag lyckades iallafall medicinera med den under den månad den räckte.

Tillbaka till frysningen - Kerstin kom alltså hit över en helg och jag var, rent ut sagt, skitnervös! Jag oroade mig över att Edics sperma inte skulle hålla måttet för frysning. Hade inte behövt oroa mig - sperman var strålande! Edic skötte sig strålande. Kerstin var imponerad över hur snäll han är, ståendes på gången med en liten shettismärr framför nosen. Edic tappades tre dagar i sträck.
Nu har jag strån sparade till den dag jag orkar tänka på att skaffa ett föl. Det känns bra att kunna slappna av i det.
Några dagar efter att Kerstin åkt hem får jag ett mail av henne. Hon har då varit i kontakt med en Professor i Patalogi som gett sitt utlåtande om Edics prognos. Denne säger att Edics inflammation är av den art som ingen vet vad beror på. Hästar med denna diagnos har visat sig ha god prognos OM de går på långvarig Kortisonbehandling. Jag grät av lycka! Ett ljus i mörkret!!!

I måndags hade Kortisonet trappats ner, ett mått i taget, från sju mått till fyra. Sist Edic åt 3,5 mått/dag blev han sjuk. Jag har varit supernervös! 
Inga koliksymptom än och för 10 dagar sedan mötte jag plötsligt Edic, min Edic, på morgonen! Den Edic som jag lämnade på Ultuna, som jag aldrig fick tillbaka. Han river ner vattenhinkar, bråkar med Dino, hatar Coddan osv. I natt kollade jag kameran och då hade han en diskussion med Dino genom gallret. I förrgår hörde jag ett vrål från hagen - Edic hade fått syn på Domino och Altanero. 
Jag törs inte säga för mycket men Edic är tillbaka. Det har gått väldigt långsamt men han mår bättre, skulle våga säga "han mår bra" nu. Om det är tiden eller Fredrikas behandling som hjälpt honom vet jag inte men jag är tacksam, så tacksam. Han har gått upp säkert 70 kg i vikt, han är runt över rygg och rumpa igen. Pälsen är blank. Måtte det hålla i sig - än är inte faran över.

Hur det än går - TACK till NINO, FREDRIKA, TOMASO, MAMMA & PAPPA. 
Utan Er hade inte Edic levt idag. 
 
Läs hela inlägget »

För två veckor sedan möttes jag av en Edic med kolik.. Han var väldigt orolig och steppade runt på gången och skrapade med framhovarna. Jag lastade och åkte till kliniken i Borlänge. Väl där sattes alla medel in för att häva koliken men utan reslutat.
Vi skickades vidare till SLU. Edic fick smärtlindring för resan. Ca en timme innan vi var framme började Edic härja i transporten. Han stampade och levde rövare - jag förstod att smärtlindringen gått ur. Jag gasade!! Väl framme rusade jag ur bilen och ryckte i en låst dörr vid SLU. De öppnade och jag hojtade att det är bråttom! Jag lastade ur Edic och ledde in honom. Han stod inte stilla en sekund. Han fick smärtlindring/lugnande och veterinären undersökte honom. Hon fann att en tunntarmsslinga flyttat sig och att han hade kraftig förstoppning i grovtarmen - samma fynd som i Borlänge.
Man tog bukpunktat och såg att vätskan var lite grumlig, vilket inte var positivt.
Edic och jag visades in i en box där han kopplades upp på dropp. Väntan en stund.. Efter en halvtimme blir Edic orolig igen. Veterinären säger att jag måste ta ett belut.. Min hjärna sa en sak, mitt hjärta en annan.. Min Edic - otursfågeln med flera skador. En under läkning med oviss framtid..
Jag grät floder. Veterinären frågade - har du bestämt dig? Jag ser på dina känslor att du vill att han öppnas? Jag nickade.. Finns en chans att rädda Edic så gör jag det. Hade någon sagt -Om du ger mig alla dina andra hästar så överlever Edic.. Så hade jag gett bort dem, utan tvekan.
Vi fick vänta in operationspersonalen, det var ju sent på kvällen.
När de väl anlände och jag fick leda Edic till operationssalen blev det plöstligt så verkligt. Edic tvekade att gå in i spiltan - jag knuffade på honom och han smög in, osäkert, för att matte bad honom.
Jag frågade veterinären om jag fick ge Edic en puss, vilket jag fick. Jag gick därifrån, vände mig om och såg hur Edic vände på huvudet och tittade rakt på mig. Då brast det totalt. Jag var så fruktansvärt rädd och orolig. Tänk om han dog? Tänk om han inte går att rädda? Vad hittar de?
Veterinären sa att om de öppnade och såg att det inte fanns något att göra så skulle de ringa direkt. Resan hem var en mardröm. Jag hoppade högt när någon skickade sms.
Väl hemma lyckades jag somna, kl var 01,30. Klockan 02,30 ringde de. Jag flög upp till sittande läge och hjärtat slog hårt. Veterinären berättade att operationen gått bra och att Edic vaknat fint efter narkosen. Vilken enorm lättnad!!! Hon berättade att man tagit bort 15 cm av tunntarmen, den biten var helt förstörd och igenpluggad. Stackars Edic! Inte undra på att han steppade!
Följande dag ringer en annan veterinär och berättar att Edic mår bra och att han börjat äta. Bara goda nyheter, förutom att koliken troligen orsakats av parasiter trots noll på maskprov, de följande dagarna. På tisdagen hade Edic passerat den kritiska tiden efter operationen och han mådde "oförskämt bra" som veterinären utrryckte det.
På onsdagen, fyra dagar efter op, var jag på personalmöte och telefonen ringer. Jag ser på numret att det är SLU och förstår direkt att något hänt eftersom de ringer på förmiddagen.
Edics tarmar hade plötsligt stannat på natten och man vet inte riktigt varför..
Risk för ny buköppning.. Inflammation i tarmen.. eventuellt problem vid tarmskarven.. Jag måste ta ett beslut vad som ska göras om de ringer igen..
Jag hörde knappt vad han sa, jag ville bara veta - kan han överleva? Jag var helt otröstlig! Så jävla arg på livet, aldrig får det gå bra! Han skulle ju få åka hem två dagar senare. Kostnaden skulle bli "bara" grundpriser.. Han var ju "oförskämt pigg".
Veterinären skulle återkomma på torsdagen när han visste mer. De hade bett patologen titta på tarmbiten omedelbart för att kanske få svar.
Och svar fick man - det som såg friskt ut visade sig vara inflammerat så kortison sätts in.
Edic repar sig.  Jag går med en dålig magkänsla..
De följande dagarna mår Edic bra, säger de. Jag får hälsa på honom om jag vill. JAAAAA! Han kanske kan åka hem i början på nästa vecka.
Jag planerar in resan men när jag vaknar på morgonen inser jag att jag inte klarar ett till "farväl" ifall allt går på tok igen.. Jag stannar hemma.
Helgen går utan samtal från SLU.
På måndagen ringer veterinären på utsatt tid. så jag svarar utan större oro. Jag får då veta att Edic haft ett kolikanfall på morgonen pga förstoppning. Jag blir helt kall.. Orkar inte mer.
Man har hittat en "hård sträng" inne i tarmen som man vill ha en second opinion på under morgondagen. Problem med skarven nämns igen.. Han vet inte om Edic kan åka hem i morgon.
På tisdagen, alltså i tisdags, ringde jag upp SLU för att höra hur de tänkt kring hemresan. Jag kan ju erkänna att jag var inte speciellt pigg på att få hem honom - nu snackar vi oro.
Veterinären

 berättar att det finns en stark misstanke om sammanväxning i grovtarmen, den har växt samman med bukväggen. Prognosen oviss men det finns många hästar som lever och mår bra trots detta.
Ett bakslag till... Förstoppningen hoppades hon att hade med Edics hunger att göra - att han ätit för snabbt nu när tarmarna inte är på topp. Han ska hädanefter äta ur slowfeed-nät. Veterinären anser att Edic är redo för hemfärd och att han är pigg och mår bra.
Jag ringer pappa och vi drar iväg mot Uppsala. Jag skakar - nervös, rädd, orolig.
Väl framme fyller jag i de papper som ska fyllas i - Edic ska delta i ett projekt där man utreder maskkollernas trovärdighet..   Pappa går till Edic och tar ut honom på gången. Edic gnäggar åt stona men jag ser ändå att han är påverkad av något .. Trötthet? Trauma? Smärta?
Jag säger till vårdaren - Han är INTE sig lik..
Pappa lastar honom. När jag kommer ut går jag in i transporten och klappar om Edic. Han ser apatisk ut i blicken och jag får en mycket dålig känsla i kroppen. Han börjar äta...
Vi åker hemåt. Väl hemma släpper jag in honom i boxen. Han nosar runt, inspekterar om någon inkräktare varit i hans box, piper, blåser och nosar. Han ser piggare ut nu. Jag tar in Dino, det blir ett jäkla hallå! Skönt att se och höra. Väl klara ställer sig bägge och äter.
På morgonen möts jag av en hängig Edic. Han kommer inte fram till boxdörren utan står mitt i boxen. Jag tar ut honom på gången och checkar av temp, tarmljud, buksår - allt bra.
Han får gå ut i uteboxen, där verkar han nöjd.
Veterinären ringer på förmiddagen och checkar läget och jag berättar hur jag upplever honom. De vet ju inte HUR pigg Edic är när han är frisk. Min stajlare!!
Veterinären säger att jag ska ha is i magen men samtidigt vet vi vilka fynd som gjorts..
Igår när jag kom till stallet möttes jag av spetsade öron och en Edic som stod vid boxdörren.
Vi tog en promenad och han släpade ner mig i diket för att nå en grästuva.
Han ruskade på huvudet när han skulle ut i hagen, precis som han brukar göra! Tog travstegen innan skuttet in i uteboxen - som han brukar göra.
Förstå känslan!!!!
Idag mådde han bra kl 13.00... Jag vet inte hur han mår just nu. En minut i taget. Jag vet att det inte finns någon Gud men jag ber ändå till någon högre makt att Edic ska klara det här. I morgon sätts en övervakningskamera upp så jag kan hålla koll via mobilen. Det känns bra!

Till dig som orkat läsa detta - Tack för att du tog dig tid. En dag kanske du råkar ut för samma eller kanske har du redan varit där. Det finns så många som inte förstår hur fruktansvärt tung en sådan här händelse är. Det finns alltid de som har de värre - men det här är min verklighet och min EDIC - The one and only.

Läs hela inlägget »

Idag fick jag beskedet - Du har fått en plats på seminassistentskursen på Bollerup!
JAAAAAA!!! Äntligen händer något kul! Jag hinner inte mer än tänka JAAAA så slår det mig - Hur fasen ska jag lösa det??
Jag kan ju inte vara borta två veckor från Grodan! Jag måste lösa det så han kan följa.. Hmm..
Allt är klart i upplägg och fix så nu måste det bara få klaffa! Det blev ju ett fasligt planerande i somras när Dino tappades på Björkbacken. Alltid krockade det med mitt jobb - tur man har vänner som ställer upp!
I år ska det bli ett annat upplägg! Vilken lyx att få ha allting i egen regi! Tack vare detta så kan jag nu erbjuda alla tre mina fina pojkar till avel.

Frieserhingsten jag nämnde är nu på plats och inridning är påbörjad. Han är Annas projekt i slutändan men jag hjälper till med inridningen. Han är ruskigt snygg och ruskigt stor! Runar heter han.. stackarn! Han verkar trivas och har funnit sin plats i Jubons gamla box. Han äter, bokstavligen, som en häst och har lagt på sig fint. Skönt att man inte har några ston i närheten - det blir frid i stallet.  Runar ska matchas inför bruksprovet i höst så nu lär man ju plugga Frieserregler! Den som kan springa med i Runars travtempo kan lätt vinna OS i hundra meter. Jösses vilken trav!
Det blir spännande att följa hans utveckling när han väl är inriden - om jag överlever..

Coddan har fortsatt på sin fina bana och det är faktiskt en fröjd att rida honom! Jag är så glad att jag tog beslutet att börja träna för Ubbe. Det jag har kämpat med i flera år fungerade plötsligt.

Altanero får åka med på Ubbe-träning på måndag.. Undrar just vad Ubbe tycker om honom! Altanero har gjort framsteg och det märks främst i bjudningen. Han har varit tungriden på bana men nu bär han sig själv och gör det självmant.

Dino är pigg och glad. Han har päls som en isbjörn och ser allmänt raggig ut. Han fluffar liksom upp pälsen som shettisar brukar göra! Han ser därför lite lätt korpulent ut också! Han är en livsnjutare av högsta klass. Varje morgon drar han sig repa runt hagen, skuttandes och med manen flygandes. Allt är så rackarns kul! På lunchen måste han skutta en vända till när höet serveras och påkvällen är han så rackarns glad att han ska få komma in att han är tvungen att skutta runt igen. Jag brukar leka med honom i hagen - det gillar han.  Han springer efter mig, stannar jag så stannar han. Vi tittar på varandra så tar jag ett skutt och det är signalen - då flyger han rakt upp i luften. Sedan kramas vi! Störtskön kille det där!

Edic njuter av livet och tar det lugnt. Han skrittas och promeneras med .. Nja.. Att luffsa i lugn skritt är inte hans grej. Man måste lägga till lite piff och puff ibland, annars blir livet tråkigt! Härom kvällen gick han spansk skritt in från hagen - på eget bevåg. Han får mig alltid att skratta. Min stora kärlek! 
Appropå det - dax att ta in kusarna för kvällen! Håll i hatten!

Läs hela inlägget »
Edic