Minnen

Martins hoppkarriär

Martin kommer alltid att vara den häftigaste häst jag ridit. Han var enormt arbetsvillig men het och fruktansvärt stark! När jag tävlade honom i hoppning var det alltid med livet som insats. En tjej som ofta är domare och speaker på hopptävlingar kände väl till Martin och uppmanade alltid publiken till att hålla i sig när Martin kom in på banan. När han väl dragit iväg fanns det inget som kunde stoppa honom. Vid ett tillfälle laddade han på staketet och jag fick ropa åt honom - NEEEJ, inte staketet! En tjej som stog utanför staketet såg fullkomligt skräckslagen ut! En annan gång skulle vi hoppa omhoppning och jag planerade att rida runt en oxer.. Det planerade inte Martin. Han tog sikte på oxern och hur jag än drog så fick jag inte honom att ta styrning. Folk insåg att jag inte red fel med vilje och de skrattade och applåderade. En annan gång var det någon som frågade i publiken varför jag alltid travade mellan hindren. Håkan, som fick frågan, svarade ärligt - Börjar han gaolppera så klipper han staketet.
Martin var en fantastisk häst med en utstrålning som går till historien. Jag saknar honom varje dag. Folk tyckte jag var galen som red honom men jag avgudade honom. Älskade Martin.


Hingst på rymmen

Det här hände på den tiden Martin fortfarande stod på travet i träning. Han var hingst på den tiden. Hingst och livsfarlig!
Den här dagen hade jag släppt honom i hagen närmast stallet. Jag stod och mockade när vår hovslagare, Staffan, kom in i stallet och frågade om det skulle vara en shettis i hagen.

- En shettis? Frågade jag förvånat. - Ja, i första hagen. Svarade Staffan. - Första???!! Hojtade jag.

Jag sprang ut och fick se en liten shettishingst från grannstallet fara runt i hagen med Martin hack i häl. Martin kom ikapp den lille och fick tag i honom över manken. Han lyfte upp stackarn och drämde ner honom i backen för att sedan gå ner på knä på den liggande shettisen. Martin högg och högg och jag befarade att jag skulle få skrapa upp resterna av shettisen sedan. I panik vrålade jag åt Martin och konstigt nog tittade han upp och kom sedan travandes emot mig. Jag fick ta honom och kunde ta in honom i stallet. Staffan tog hand om den lille huliganen som rest sig och var på väg till ny attack.

Vi tittade igenom hästarna efter skador och upptäckte till vår förvåning att den enda som var skadad var Martin. Han hade ett bitmärke UNDER magen!
Jag gick hem med shettisen. Det visade sig att han hade sprungit under TRE elrep på sin väg in till Martin. Kaxig liten kille!

En annan gång släppte jag Martin på baksidan. Grannen till stallet kom springandes och sa att hästen på baksidan hade haft sönder staketet. Jag sprang dit och hittade Martin sittandes som en hund med elrepet fast i haserna. Han hade knäckt flera trästolpar, så kraftigt hade han dragit i repet. Han ryckte kraftigt utav stötarna han fick. Jag rusade iväg och kunde slå av strömmen. Martin satt kvar eftersom repet satt så hårt runt hans bakben. Jag hämtade en kniv och skar loss honom. Han reste sig och for iväg, hingstig som alltid. Jag skrek åt grannen att rädda sig själv! Vi sprang ut ur hagen innan Martin insåg att vi var på hans territorium.
Martin klarade sig efter omständigheterna bra, förutom några brännskador efter repet.
Efter det här fick Martins hage stolpar gjorda av gamla telefonstolpar.

En annan gång hoppade Martin över staketet. Han stod då i stallet vid banan. De hagarna har järnstaket, ca 1.30 höga, med mellanrum mellan varje hage. Vid det här tillfället var jag ledig och missade hela showen men Martin hade iallafall sprungit runt som en galning mellan alla hagar och Maria, som jobbar på travet, sprang efter i träskor! Hovslagarn Staffan skulle hjälpa till och jaga men han skrattade så mycket åt Maria när han sprang i sina träskor, att han inte förmådde röra sig. Maria, ursinnig, vrålar åt honom att hjälpa till. Hur som helst, så lyckas de till slut fånga elaka Martin som där och då startat sin hoppkarriär - i allafall i mitt huvud!!

Ylva

En nordismärr på travet. Hon var fin, riktigt fin.. men tokhet! Till och med Tommy hade respekt för den här damen. Första gången Tommy skulle köra henne bad han mig köra LillPalm i täten så han kunde köra i rygg på mig. Jag gjorde så. LillPalm var en av de trögaste travare som någonsin travat på Romme. Inget kunde rubba hans lugn. Vi körde ut över stallbacken och Tommy körde tätt i rygg med Ylva. Han ropade åt mig att jag absolut inte fick avvika från hennes nos eftersom hon var riktigt galen. Eh, ok? Jag kände hennes framtänder dunka in i ryggkotorna på mig. Hon flåsade och dreglade i nacken på mig. Efter en stund började det göra riktigt ont att hon gick så nära mig så jag lutade mig lite framåt i sulken. Ylva följde med mig fram
så hon då i stället kyfte sulken med framknäna. Alltså fick jag snällt ta lite blåmärken på ryggen.
Plötsligt hör jag hur hon rullar över i galopp bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur Tommy ligger raklång i tömmarna. Han styr rakt in i staketet och får ner henne i trav. Han styr henne emot mig igen och jag ser henne komma i det närmaste skentrav emot mig. Jag manar på LillPalm som inte reagerar nämnvärt, som vanligt. Jag känner paniken och ropar åt Tommy - Tommy!!!! Han svarar hojtandes - Det är luuugnt! Smack så ligger Ylva i rygg på mig igen och jag känner nya blåmärken komma. Hon ser fullständigt galen ut med tänderna visade och pullnät över nosen.
Tommy lyckades få bra ordning på henne efter en tid men jag glömmer aldrig paniken jag kände när hon kom farandes!


Britta

En varmblodsmärr av det hetare slaget som Tommy fick in i träning redan när hon var ett år. Hon visade redan då att hon var väldigt framåt. Jag minns när vi körde ut med henne och en annan unghäst på banan. Tommy körde Britta som rätt som det var drog järnet! Tommy fick styra in henne i en snödriva för att få hejd på henne. Hon fortsatte i samma stil under hela sin tid hos Tommy. För att kunna köra henne fick vi döva ner henne totalt med bomull och dövhuva. Hon gick även med snara, ett snöre runt underkäken, för att kunna kontrolleras. Denna märr gav sig en av tjejerna ut med på långsamtur just när provloppen skulle gå. Det gav sig inte bättre än att Britta lyckades ruska av sig dövhuvan just när signalen för start löd i högtalarna. Gissa om Britta fick en ljudchock och drog? Tjejen som körde åkte ur vagnen redan vid start och Britta gav sig iväg i fullt sken ut på slingan i skogen. Vi fick rapport om hon var lös så jag och en kille i stallet tog bilen ut till slingan. Vi han precis se Britta passera på sitt andra varv i sken när vi kom dit. Vi försökte få hejd på henne vid det tredje men lyckades inte. På det fjärde varvet fick vi hejd på henne och kunde körs hem henne oskadd.
En annan gång skulle jag köra henne på rakbanan. Hon tog i för kung och fosterland som vanligt och plötsligt känner jag ett lite ryck i tömmen. Snaran har gått av och nu sitter jag med endast vanligt bett att köra Britta med. Fullt sken igen! Jag drog och drog, inget hände. Jag ser att rakbanan går mot sitt slut och jag börjar förbereda mig på att hoppa ur vagnen innan vi kraschar. Då saktar Britta plötsligt ner! Jag får in henne i rygg på Min arbetskamrat och hennes häst. Vi kör hem till stallet. Mina händer värker efter dragkampen och jag tar av mig handskarna. Jag hade en blodblåsa stor som en enkrona i handen. Ny snara och vi kunde köra henne igen.
Jag hörde, efter jag slutat på travet, att Britta stupat under träning pga hennes heta temperament. Hon kvävde sig alltså pga att hon tog i så hemskt. Den gången gick det bra men gången efter reste hon sig aldrig igen. Tragiskt slut och liv för en otroligt fin travare.
Finta

Jag jobbade på ridklubben ett tag. Det var insläpp av hästar och jag jag var inne i stallet och tog emot hästarna som släpptes lösa in, några i taget. Hästen Finta gick in i fel box och jag gick efter henne för att flytta henne till sin box. Jag lade handen på hennes rumpa. Hon vände till blixtsnabbt och slog rakt ut med bägge hovarna. Hon träffade mig rakt i magen och jag flög bakåt av kraften. Jag slog huvudet i en nerfällbar sadelhängare som satt monterad på en stolpe mellan två spiltor. Jag tuppade av ett par sekunder och kröp sedan ut på gången från spiltan. Magen gjorde fruktansvärt ont och jag föll ihop på betonggolvet. Jag ropade åt de andra att ringa ambulans samt att stoppa fler hästar från att komma farandes.
Det bildades en blodpöl runt mig och jag frågade varifrån blodet kom. Marit, min arbetskamrat, försökte se men kunde inte se någon sårskada. Ambulansen kom, mina föräldrar också. Jag mådde bättre nu och frågade ambulansmännen om det kanske varit onödigt att ringa? De tittade på mig som jag var galen och sa att det var det definitivt inte. Jag var mest orolig över att pappa skulle glömma att ta in Pikant till kvällen men gick ändå med på att följa ambulansen. Väl på lasarettet fick jag träffa en hel tomtearme´av läkare och jag började bli orolig om det var något allvarligt fel på mig. Jag ropade på mamma ( man blir så liten i sådana här situationer) som varit med i ambulansen. Hon fanns där i rummet så då kändes det bättre. Efter att ha genomgått magnetröntgen visade det sig att jag klarat alla inre organ tack vara stark magmuskulatur ( jag var styrkeinstruktör på den tiden). Huvudet hade fått en rejäl smäll så jag hade en lättare hjärnskakning samt en rejäl utgjutning. Mitt huvud kändes som ett stort gele´hallon bak. Blodet som hamnade på stallgången kom från näsan, visade det sig. Den var inte skadad men jag blödda näsblod pga smällen. Ett par dagar senare var jag tillbaka på jobbet med en öm mage och ett enormt bakhuvud.
Veckan efter kom tidningarna och intervjuade mig ang händelsen. Det blev stora rubriker i lokaltidningarna och jag funderade allvarligt på om reporterna har alldeles för lite att skriva om! Allt gott, slutet gott!


Speedy

Vi hade en märr på travet som hette Speedy. Hon gjorde skäl för namnet och det var ju inte med glädje man hoppade upp i sulkyn. Den här dagen fick jag "äran" att köra henne. Speedy gick i en s.k norskvagn, en modell längre sulky, till för hästar som är lätta i baken. Jag har slagrem på men ändå börjar Speedy slå som en tok när vi kom ut på banan. Det gick inte bättre än att hon slog fast sig i vagnen och började då rycka med bakbenet så hela vagnen studsade. Jag ramlade ur mellan vagnen och hästen, Såg en massa hovar och väntade på smällen som släcker ljuset- Den kom inte! Jag lyckades ta mig på fötter och hjälpte då Speedy loss med bakbenet. Detta innebar att hon var fri att dra järnet med vagnen. Jag åkte på fötterna efter henne en bit. Precis när jag var på väg att tappa taget kom vaktmästaren på banan springande och fick tag i Speedy fram i tömmen. Vi hjälptes att få in en mycket stressad Speedy i stallet. Hon hade klarat sig ganska bra förutom ett par skrapsår på benen. Tommy frågade hur det gått för mig och först då kände jag efter... Jag har lite ont i armen, svarade jag. Jag drog upp tröjärmen och tittade. Jag hade en enorm utgjutning på armen! Det såg inte klokt ut! Efter ett par dagar såg armen grotesk ut i flera olika lila- och blåfärger. Tack och lov blev det inga allvarliga skador än så tack vare att Speedy satt fast med bakbenet. Jag hade nog varit död annars..

Inkörning av ponny

När jag var tio år ca så skötte jag en B ponny som hette Lillebror. Han var en welshkorsning som hade väldigt egna ideér som de flesta ponnyer. Jag och min kompis Charlotte fick, på galet ungevis, för oss att köra in denna ponny. Vi hittade ett slädunderrede som det satt styrkedjor på. Denna anordning satte vi bakom Lillebror. Kedjorna funkade alltså som skaklar! Tur nog så gick det bra... Puh! Vi hittade senare ett par gamla träskaklar som vi monterade fast på underredet, därefter spikade vi fast ett ryggstöd på "släden" och tyckte vi hade gjort ett kanonjobb. Vi drog iväg ut och allt såg bra ut. Plötsligt ryckte Lillebror iväg i galopp och jag och Charlotte lade oss pladask bakåt i snön. Lillebror for iväg med släden studsandes bakom sig. Han drog ut på en åker där han vände och kom i full fart emot oss. Vi viftade och försökte hejda honom, vilket var meningslöst. Han sprang förbi oss och försvann runt kurvan ut ur skogen. Vi sprang efter. Vi hittade Lillebror i stallet med en skakel på sig. Släden hittade vi upp och ned på grannens gård.
Tro dock inte att vi blev avskräckta av det här! Vi körde fler gånger och såsmåningom fick vi en vagn till honom. En fin trävagn, en nybyggd miniatyr av en gammal bröllopsvagn. Vi körde ofta Lillebror i den och en dag fick vi för oss att köra nerför en, vad jag anser nu, en alldeles för tvär backe med vagnen. Vi kom på att vi skull hoppa ur vagnen och gå bakom... Självklart tappade vi Lillebror. Han skenade hemåt med vagnen. Vi sprang efter.. ( om ni visste hur många gånger jag fått sprungit efter denna lilla ponny). Vi letade överallt! Lillebror var försvunnen. Plötsligt såg jag rörelse i skogen och vi sprang dit. Jodå, det var Lillebror som kilat fast sig mellan två träd med vagnen. Han ryckte och ryckte och försökte ta sig loss. Vi kämpade ett tag men lyckades få loss hästen först och vagnen sedan. Bägge oskadda som tur var. Lillebror fortsatte köras efter detta utan problem. Ponnyhjärnor är imponerande!


Skentur!

Jag jobbade på ett behandlingshem för missbrukare år 2000. Varje onsdag hade jag en av klienterna med mig till stallet. Killen var väldigt intresserad av hästar och fick som social träning att lära sig rida på Pilos. Killen, vi kan kalla honom Sonny, hade bra känsla för hästar och det dröjde inte länge innan han red ut Pilos tillsammans med mig och Martin ( min älskade nordis). Jag hade dock gett Sonny stränga order om att aldrig rida upp brevid eller passera Martin eftersom tävlingsinstinkten var extremt fastpräntad i huvudet på min gigantiska travarnordis. Den här dagen var vi på väg hemåt när vi bestämde oss för att galoppera uppför en backe. Plötsligt tar Pilos i och Sonny orkar inte hålla honom bakom Martin utan kommer upp brevid oss. Martin stack direkt! Jag tänkte att han kanske skulle stanna när vi kom fram till asfaltsvägen.. men det tänkte inte Martin! Jag drog och drog, inget hände. Tilläggas bör att jag red på kandarstång med dubbla kedjor (eftersom kedjorna tenderade gå av). Vi dundrade fram i full galopp på asfalten, mötte två bilar.. Dundrade vidare. Jag började ana att jag inte skulle få stopp innan vi kommit till den kurva som är skymd av ett hus. Mycket riktigt, i full fart och på fel sida närmade vi oss kurvan och självklart kommer en bil precis då! Det var Erik från räddningstjänsten jag mötte, tack och lov var han snabb och vred ner bilen på en tomt, prejad av oss! Jag försökte styra in Martin i en granhäck men då styrde han istället vänster ner på en väg som går rakt ut på riksvägen. Den vägen var omdragen så att man skulle hålla höger ut på riksvägen, martin drog rakt fram och där var vägen avgrävd. Jag såg bilar komma på riksvägen och insåg att bilisterna inte såg mig tack vare all snår vid vägen. Jag tänkte att "nu är min sista stund kommen" och jag blev helt lugn i kroppen. En mycket kuslig känsla... Martin hoppade över diket och upp på riksvägen. Han haltade kraftigt efter hoppet. Jag insåg att jag hade klarat mig över vägen, det måste ha varit millimeter från döden. Han fortsatte ner i diket på andra sidan och jag tog tag, med de få krafter jag hade kvar, och drog in honom i en björk och han stannade. Jag kastade mig av och mina knän bar mig knappt. Jag lyckades med skakande hand slå numret till mamma och bad, halvt hysterisk, henne att leta efter Pilos och Sonny. Jag ledde hem Martin och strax efter kom Pilos och Sonny hem, oskadda! Sonny hade lyckats få stopp på Pilos nästan direkt och fått hjälp och en farbror hade visat var jag försvunnit ner mot riksvägen. Martin skenade totalt fyra km, han var helt ohalt dagen efter och verkade inte alls sliten. Jag däremot, har aldrig haft sådan träningsvärk i ryggen! Kandarstångens skänklar var böjda som L på bägge sidorna så jag hade nog dragit rätt rejält.. Slutet gott, allting gott. Pappa förbjöd mig att rida Martin mer så jag gjorde inte det - på en vecka..
Mamma träffade Eriks fru någon dag senare. Mamma sa - Jag hörde att Erik mötte Linda på skentur härom dagen. Eriks fru svarade - Jaha, var det sken. Erik sa att " Linda kom så strängt (=fort, på dalmål) efter vägen så".
( Jo, det verkar ju normalt att rida i full galopp efter en asfaltsväg)


Martin in action!

Efter skenturen (se ovan) så tog jag för vana att inte galoppera på ställen där jag kunde få möte av bil. Det finns en väg här i byn som går uppför ett berg till en vändplan. Vägen är spärrad av en vägbom vid början av vägen. Jag och min kompis Nettis gav oss ut på mina nordispojkar och vi bestämde oss för den vägen. Jag gav även henne order om att inte gå upp brevid eller passera Martin. Vi travade en bit och det gick bra ett tag men så orkade inte Nettis hålla Pilos bakom. - Nu är det kört! Ropade jag och Martin dundrade iväg. Jag var inte så orolig eftersom jag visste att han skulle gå trött innan vändplanen. Nettis, däremot, var jätteorolig. - Tänk om vi möter en bil? ropar hon. Vi dundrar vidare och jag ropar att det finns inte en chans att få stopp nu men att Martin stannar om ett par kilometer. Vi kommer ikapp en joggare som springer i samma färdriktning som oss. Jag ser att joggaren har hörlurar på sig och kan således inte höra att vi kommer. Jag ropar åt honom men får ingen respons. Där kommer vi, i full galopp, upp brevid honom. Jag har aldrig sett en sådan skräckslagen min på någon! Han hoppade ner i diket och såg ut som han skulle rasa ihop! Jag ropade - Det kommer en till! Den killen använde nog aldrig mer hörlurar! Väl uppe vid vändplanen stannade Martin och vi promenerade hemåt genom skogen. Jag har sett killen efteråt så jag vet att benen bar honom hem iallafall!


Bikupa!

Jag jobbade i ett amatörstall ett tag. En dag red jag ut på ett av varmbloden. Han var en trevlig häst, en sådan man kunde lulla med i skogen. Vi gjorde så - knatade runt i skogen, följde stigar hit och dit. Plötsligt flög hästen i luften. Han hoppade hit och dit och jag insåg att skenturen var nära. Jag kastade mig av i farten och lyckades lugna honom. Runt omkring oss surrade hundratals jordgetingar! Dom var överallt, stack hästen över hela kroppen. Kingen ( som han hette ) frustade och svetten sprutade om honom. Jag hade tack och lov handskar på mig så jag skrapade bort så många getingar jag kunde sedan flydde vi in bland träden. Getingarna gav sig och flög iväg. Konstigt nog blev inte jag stucken! Kingen var superstressad och jag ledde honom hem. Jag spolade av honom och borstade bort alla döda getingar ur svans och man. Kingen lugnade sig och verkade tycka det var skönt att bli nerkyld. Ett par timmar senare såg Kingen hemsk ut!! Han var knölig över hela kroppen och visade obehag när man tog i honom. Jag ringde ATG och rådfrågade, rädd att kingen skulle få allergichock. Tack och lov hade getingarna stuckit honom mest baktill på kroppen vilket gjorde det hela lindrigare. Hade han fått många stick på hals och huvud så hade han fått lov att behandlas då det finns risk att luftvägarna sväller. Slutet gott iallafall men jag red aldrig mer den stigen!

Halvblod i all ära..

För tre år sedan fick jag erbjudande om att ta en halvblodsvalack på foder för senare köp. Jag tog erbjudandet och fick hem Corre, en stor brun fyraåring. Jag släppte honom på baksidan av stallet och ordnade så han kunde gå ut och in i uteboxen som han ville. Han verkade nöjd. Halv sju på morgonen efter knackar det på dörren hemma. Jag öppnar och där står en kvinna som upplyser mig om hon mött en brun häst på riksvägen, hon undrar om det kan vara min. Jag kastar på mig kläder och åker till stallet. Mycket riktigt - Corre är borta. Jag kör vägen i den riktning hon sett honom men ser honom ingenstans. Jag letar efter småvägarna.. Ingen häst. Jag ringer efter hjälp och vi åker i flera bilar och letar - utan resultat. Efter två timmars letande börjar jag bli smått hysterisk. Då ringer telefonen. En kvinna har mött Corre på riksvägen ca sex km från stallet. Hon har fångat honom och står nu med honom vid en sjö halvvägs till Dala Floda. Vi hämtar transporten och åker dit. Corre är helt oskadd och har inte ens tappat en sko. Skönt! Då är det bara att lasta och åka hem!! Trodde vi ja! Två timmar senare ligger Corre på dubbelminus efter att ha kastat sig ur transporten ett antal gånger innan vi fått luckan halvvägs. Det slutar med att jag får hämta sadeln och rida hem eländet. Efter en månads jobb med Corre är jag synnerligen övertygad om att detta inte är en häst för mig. Jag lämnar tillbaka honom och är nu på det klara med att halvblod inte är min grej. Corre är idag i min kompis Lolas ägo och hon tävlar hoppning med honom. Han är idag lättlastad och går att tränsa utan att taklamporna ryker. Vilken tur att vi slipper slåss om djuren! ;-)

En sakta promenad

En sommardag för några år sedan var mina föräldrar ute på deras gård och fixade lite. Riksvägen ligger ca femtio meter bakom deras hus. De ser att det bildats kö ute på vägen och de börjar fundrera vad som står på. Längst fram i kön spatserar Pikant lugnt och fridfullt. Han har tagit sig ur sin hage och tagit sig en promenad i solskenet. Mamma springer upp på vägen och får lätt tag i rymligen som utan protester följer med henne fran vägen. Pappa ringer till mig och jag fattar först inte vad han säger. När jag fattat springer jag kilometern mellan våra hus och tar tacksamt emot min svarta fara. Vi lunkar hem igen och Pikants äventyr för den dagen var över.


Ferrari

En varmblodshingst som Tommy hade träning för några år sedan hade ett konstigt fel som gjorde honom stel. Han kunde för det mesta inte trava ett steg utan hävde sig fram i någon form av "tralopp". Han hade en bibel på kliniken, alla tänkbara undersökningar hade gjorts och man hittade ingenting.
Vi chansade och skickade in hårprov på Ferrari till Homeopathuset. Från Homeopathuset fick veta att stuteriet som Ferrari kom från hade exprimenterat med fodret åt fölen det år Ferrari fötts och att flera hästar födda det året hade samma problem. Tydligen samlades alla slaggprodukter i kroppen och musklerna förgiftades. Vi fick en bunt olika mediciner som, enligt Homeopathuset, skulle hjälpa Ferrari. Efter tio dagars medicinerande såg vi fortfarande ingen förbättring. Vi ringde Homeopathuset och frågade hur vi skulle göra. Vi fick svaret att fjorton dagar måste det gå innan vi skulle se resultat. På den fjortonde dagen, jag lovar och svär, flög Ferrari ut ur stallet! Vi fick gå en person på varje sida för att orka hålla honom. När vi släppte honom i hagen for han iväg i en, minst sagt, flygande trav! Jag har aldrig blivit så rörd av att se en häst trava! Han vann fyra raka segrar efter det, travandes perfekt. I det femte loppet gick han mot seger men på upploppet blev han plötsligt stuphalt och gick på tre ben av banan. Böjsenan hade gått av.. Han kördes i ilfart till Uppsala där man, en då, ny grej och gipsade fast en kilklack under hoven på Ferrari. Han fick sedan läka men senan i vila tack vare klacken. Konvalecensen blev dock väldigt lång och när Ferrari skulle sättas igång igen var han stel som en pinne igen. Vi provade åter igen med Homeopathuset men denna gång blev inte resultatet lika bra. Ferrari kom aldrig riktigt tillbaka men gjorde några starter till i Tommys träning. Ferrari gick sedan till Danmark i träning och vi har inte hört något mer om honom, tyvärr..


En tokig märr

Karin och jag åkte till travet med Duro förra  (-09). Väl där ville Tommy ha hjälp att vänja en nordismärr att gå släp bakom drögvagnen. Tommys, för den tiden, bästa nordis drog vagnen. Jag ledde ut märren och lade märke till att hon var rejält stressad. Jag ifrågasatte om det verkligen var en bra ide´att sätta henne bakom vagnen. Jodå, det var det. Jag spände fast henne i grimman med kedjorna på vagnen. Hon lägger i turbobacken och drar hela ekipaget bakåt. Blacken, som drog vagnen, dras bakåt och går upp på bakbenen. Han slår över och blir liggandes på rygg, fortfarande dragandes bakåt av märren. Johanna, som är anställd hos Tommy, rusar fram och får loss märren medan jag och Karin kastar oss över Blacken. Karin sätter sig på hans huvud för att hålla honom nere och lugn. Jag försöker förgäves få loss selen på honom. Jag ropar åt folk att hämta en kniv. Jag får en kniv men inser att selen sitter så tajt efter vurpan att jag inte får in kniven under lädret. Jag tvingas skära mot hästen och ber en bön att han inte ska rycka till. Jag lyckas skära loss selen utan blodvite och vi kan släppa upp Blacken, som tack och lov inte är skadad. Vi får order av Tommy att sela på honom igen och prova en vända till med märren. Jag kräver att Tommy kör ekipaget och så blev det. Vi provar igen och märren är lika stressad. Hon kastar sig åt sidan och lyckas välta hela vagnen så Tommy ramlar ur. Han har dock sinnesnärvaron att inte släppa tömmarna och kan därför kasta sig i vagnen igen när den hamnat på rätt köl. Märren har knäckt grimman och rusar in i stallet. Efter det var det färdigsläpat med den märren.


Stjärna

Travet igen - Vi hade en nordis där som hette Stjärna. Hon stod inne i sin box den här dagen. Det var lunchdax och hästarna förde liv som vanligt när vi körde fram fodervagnen. Stjärna körde sin stil genom att skrapa med framhoven i golvet som en besatt. Jag får se hur det dammar från hennes box och jag funderar hur sjutton hennes halm kan damma så. Plötsligt ser jag hur lågor slår upp i boxen! Jag rusar dit och får upp boxen. Stjärna rusar ut och försvinner ut på stallbacken. Min dåvarande pojkvän var i stallet på besök och han har sinnesnärvaro nog att dra fram brandslangen och branden är snart släckt. Själv var jag i upplösningstillstånd pga av rädslan av vad som kunnat hända.
Jag gick ut på stallbacken och finner Stjärna stående vid stallets andra dörr, väntandes på att någon ska öppna. Hon är, efter omständigheterna, lugn och jag tar in henne på gången. Hovskäggen på bakbenen var bortbrända och svansen hade, konstigt men, smält - som om den vore av plast. Annat än det var hon tack och lov oskadd. Hur kunde detta ske? Jo, Stjärna hade titanskor fram och de gör att det slår gnistor om de skrapar mot sten. Jag kan lova att Stjärna och de andra med titanskor fick mat först i gänget hädanefter.

Acke

En stekhet nordis på travet. Han gick alltid bakvarv eftersom det var förenat med livsfara att vända upp i rätvarv. Det gick inte att rida honom, det gick inte att köra honom långsamt. Tommy körde honom i lopp en gång och fältet gav sig iväg. Några av kuskarna uppmärksammade att Tommy hade problem och en av dem skrek till de som låg i täten - " Akta er för fan, Tommy kommer!!" De vände sig om och fick se denna galna jättehäst komma dundrandes och de inser att rädda sig de som kan! De skingras och Tommy far förbi dem liggandes i tömmarna. Acke vann det loppet men ansågs som för galen för sitt eget bästa - han skulle säljas. Annons sattes ut och en dag ringer en man uppifrån landet. Vi lyssnar när Tommy pratar med honom och får höra - " Ja, han är hur snäll som helst så självklart kan han dra släden till julottan". Inte utan att man såg bilden framför sig hur den stackars mannen och hans familj far förbi kyrkan i en jäkla fart, hållandes i kanterna på släden för att inte ramla ur!


En dag på travet

Under en period jobbade jag bara extra på travet. Jag hade lite dålig koll på de hästar som fanns i Tommys stall och körde de hästar jag blev ombedd.
Den här dagen skulle jag köra nordismärren Agila. En tvåårig fin liten häst med pigg blick.. För pigg..
När jag selade henne blev hon väldigt spänd och jag frågade de andra tjejerna om hon brukade bli det. -Äh, hon är jättesnäll!
Ok, jag kör ut. Agila börjar springa på snedden stirrandes bakåt. Plötsligt exploderar hon i en bakutserie. Hon är över skalmen med ena bakbenet två gånger innan hon klipper tömmen. Där sitter jag i fullt sken med en töm.
Jag inser att jag måste hoppa ur vagnen och väljer att göra så genom att falla bakåt. Vad jag inte inser är att min hand sitter fast i den trasiga tömmen. Jag släpas med i några meter, iklädd linne och byxor. Det är nu jag förstår varför man bör ha långärmat när man kör!
Agila skenar vidare med vagnen men stannar snart inne bland hagarna. Vi får in henne i stallet. Jag ringer Tommy och ifrågasätter om han vill ta livet av mig. - Äh! (Hans standarduttryck) Sela på ´na i rockard och be tjejerna gå med lina på ´na!
Jaha.. Sagt och gjort. Vi selar på rockard, sätter på slagrem och fäster inkörningslinor i grimman. Vi kör ut, jag i vagnen och en tjej på vardera sidan gåendes med lina i hand. Agila ser helt galen ut! Efter en stund lugnar hon sig lite. Vi bestämmer oss för ett varv till runt stallbacken - dumt beslut! Agila exploderar igen och lyckas med första sparken knäcka ryggstycket på selen, vilket innebär att selen bär iväg fram över manken och slagremmen glider ner bakom rumpan. Fullständig panik!! Vi får kasta oss handlöst för att rädda oss och Agila skenar in i stallet. Vi hör braket när hon dundrar rakt in i bakre dörrarna som är stängda. Vi springer till stallet och finner Agila ståendes tryckt mot dörrarna, hyperventilerandes. Vi skyndar fram och selar av henne. Jag ringer Tommy och gör klart för honom att det är färdigkört. - Äh, jag tar ´na imorrn!
Dagen efter åker tjejerna på skorna efter Agila när hon ska ut i hagen. Tommy provar tömköra men får även han åka skorace.
Agila gick aldrig mer att köra. Sista gången man provade skenade hon uppför ett berg, vände och skrittade hemåt i tvåhundra meter sedan skenade hon hem igen.
Hör och häpna - Agila går idag som avelsmärr!
Det sägs att av de nio avkommor som finns med Agila stam har åtta fått avlivas pga av lynnesfel, Agila är den nionde.

En annan dag på travet:

Gnutten - En rätt fin men tjurig nordisvalack tränades genom att dra fyrhjulsvagn, en sk drögvagn. Bakom denna gick "Lillen", en liten raggig nordis, bunden dragandes på ett traktordäck. Kusk KG. Detta ekipage drog iväg på sin dagliga skrittur runt parkeringarna på Romme. Jag går över stallbacken och tittar av någon anledning upp emot banan. Jag får se Lillen komma skenandes med det stora däcket studsandes bakom sig. Jag vrålar åt de andra tjejerna att stänga dörrarna till stallet och själv springer jag till ett annat stall och stänger.
Jag får sedan se Gnutten komma i full galopp över stallbacken dragandes på den stora vagnen! I samma stund får jag se att en port står öppen i grannstallet. Jag springer som aldrig förr och inser dessutom att Gnutten fått syn på samma dörr. Han galopperar rakt emot mig och rakt emot den bil som står utanför stallet. Jag vågar knappt andas! Han hoppar över huven på bilen med vagnen efter sig! Det slår tvärstopp när vagnen tar i bilen och Gnutten slår en kullerbytta på huven och landar på rygg vid mina fötter. Tack och lov så släppte selningen så han är lös från vagnen när han reser sig. På skakiga knän tar jag fast honom och leder hem honom. Bilen fick hemska skador, behöver det nämnas? Gnutten däremot, klarade sig oskadd! Lillen fångade vi in bland hagarna, även han oskadd.

Fasa!

En natt när jag jobbade som personlig assistent ringde dom från travet. - Tommy har blivit svårt sparkad i ansiktet. Vi vet inte om han fått hjärnskador. Han ligger i Örebro.
Jag blev iskall! Oron var total. Jag bad dem höra av sig så snart de visste mer.
Dagen efter ringde det igen och jag fick veta att Tommy inte ådragit sig hjärnskador men hade misst ena ögat.
Jag fick ett nummer där jag kunde nå Tommy.
När jag väl hörde rösten på honom började jag gråta av lättnad. Jag frågade vad som hänt. Han berättar att hästen han körde plötsligt slagit bakut under defileringen. Hoven träffade så illa att okbenet krossades, pannbenet och näsbenet spräcktes. Ögat ramlade ur hålan och hängde på kinden. Ögat kunde tyvärr inte räddas.
Tommy blev lovad att han skulle bli återställd utseendemässigt men tyvärr har de inte kunnat hålla det löftet.
Senare tittatde vi på de körglasögon Tommy bar vid olyckan, de visade tydligt att de var de som stuckit ut ögat med skalmen. Glaset var okrossbart men själva bågen var intryckt i en spets.
Fyra dagar efter olyckan var Tommy på plats i stallet och provkörde sin första häst. Han har så här efteråt berättat hur otäckt det var att köra häst med bara ett öga och hur han tvivlade på om han någonsin skulle komma tillbaka som kusk.
Han kom tillbaka! Första loppet han körde efter olyckan vann han. Både vi och Tommy grät av lycka!


Albin

En av de hästar jag minns bäst från min tid på travet. En varmblodsvalack, brun, tunn och ganska liten. Tyvärr har jag ingen bild på honom men jag ska försöka beskriva honom - Han hade stora, lite utstående ögon, enorma öron. Han var utåttåad som Charlie Chaplin och dessutom gick han med långa tår som så många travare gör. Detta, i sig, gjorde att hans fötter såg enorma ut. Där stod han på gången med fötterna pekandes utåt och öronen med. När han skulle köras behövde han bära huva på sina redan stora öron - detta gjorde att han såg ut som en parodi på häst! Till detta hörde också att Albin kunde inte svänga åt höger! Det gick inte! Han svängde alltid tvärt vänster ut genom dörrarna och skalade färgen av både vagn och dörr på vägen ut. På banan var han stekhet. När man skull svänga av banan fick man inte ta i tömmen för tidigt för Albin svängde nämnligen blixtsnabbt nittio grader bara du rörde vänstertömmen. Stod det då något i vägen så sprang han helt enkelt över det. Så hände när en amatör skulle köra honom. Han svängde för tidigt och fick då åka över en stensugga med sulken. Sulken gick på ett hjul över stallbacken och karln fick helt enkelt hålla i sig i skalmen.
En annan gång skulle Tommy köra provlopp med Albin. Hjulet på sulkyn hakade i en annan sulk och det gav sig inte bättre än att hjulet vek sig. Eftersom Albin börjat springa så gick det inte att få stopp så Tommy fick skutta fram i sulk med ovalt hjul.
Första gången Tommy körde Albin så körde han ut på motionsslingan. Han kom kom snart tillbaka och sa bara -" Det går inte att köra långsamt med den här."
Albin hade väldigt bråttom ut i hagen. Det fanns inte en chans att hinna knäppa loss grimskaftet så vi fick helt enkelt leda ut honom i tungan.
En dag stod Albin på gången. Framför honom stod en speedcart, en vagn alltså. Albin viftade med frambenet och lyckades fastna i vagnen. Han drog in den under sig och lyckades fastna med tre ben. Han knäckte kättingarna han var bunden med och for runt på gången med vagnen under sig. Vi kunde inte göra annat än hålla oss undan! Efter många om och men tog han sig loss och han stod skräckslagen i ett hörn och tryckte. Tack ock lov blev det inga allvarliga skador men efter det här tillfället kunde vi aldrig går förbi honom med en vagn eller skramla med något i närheten, då knäckte han kättingarna direkt.
Någon månad senare skulle Albin flyttas till en annan tränare. Vi frågade Tommy om han varnat tränaren för alla ideér som Albin hade. - Äh! Jag sa att han behöver bomull i öronen.
Va???!! Vi fick helt enkelt ringa upp tränaren och varna honom.

Mr D

En dag förra sommaren så var jag hemma i mitt hus. Hästarna (Pilos & Duro) gick i hagen bakom mitt hus. Jag hörde plötsligt en kraftig smäll och sedan galopperande hästar. Jag tittade ut genom fönstret och får precis se grannen hoppa ut genom fönstret på sitt hus som står i ljusan låga! Branden blev explosionsartad i det gamla timmer huset och inom bara en minut var huset helt övertänt. Huset ligger ca tio meter från hagen så ni kan förstå paniken hos hästarna! Jag rusar ut och ringer samtidigt efter hjälp. Jag vill gärna ta in hästarna innan det blir totalt kaos med brandkår och allt. Jag springer in i hagen och försöker lugna hästarna. Till min stora förvåning kommer Duro direkt framtravandes till mig och ställer sig tätt intill mig. Där står han sedan och tittar nyfiket på branden. Brandkåren kommer farandes med sirener och allt. Duro står kvar.. Man börjar spruta vatten och det är ett fasligt liv. Duro står lugnt vid min sida och kikar. Pilos far runt som ett torrt skinn och blåser. Pappa kommer till undsättning och vi tar in hästarna - Duro i spets med gamla Pilos struttandes efter. Efter den dagen blev Duro kallad mr D efter sitt coola agerande vid branden.
Vilken sköning han var, mr D.

090909 Sorgens dag..

Jag tog ut hästarna på morgonen. Jag skulle egentligen vara ledig den här dagen men gick in extra på jobbet. Jag valde mellan att släppa ut hästarna på åkern eller kullen.. Kullen är roligare, så får det bli. Jag minns att jag skrattade åt Duro som sprang med huvudet nere mellan kotorna och busade. Han hade finess på det där att sprattla med frambenen!
Jag kom till jobbet och började med morgonrutinerna. Min telefon ringde och det var farbrorn i granngården till stallet som ringde. - Han är så halt, den där lilla hästen..
Jag tänkte först att gubben säkert inbillade sig men lovade att skicka dit någon för att titta. Jag fick en otäck känsla i kroppen och frågade damen jag jobbade åt om vi kunde ta bilen hem och titta till Duro. Vi gjorde så.. När vi passerade hagen såg jag på håll att han stod med frambenet sträckt framför sig. Jag kastade mig ur bilen och sprang in i hagen. Synen som mötte mig var fruktansvärd. Man såg tydligt att benet var rakt av mellan kota och knä. Jag gallskrek!
Med skakande hand slog jag numret till ATG - telefonsvarare.. Jag ringer vidare till min veterinär. Han är på Arlanda men ger mig akutnumret till ATG. Jag ringer dit och efter lite diskussion får jag dem att lova att åka ut till mig. Folk sluter upp kring oss och vi turas om att stötta upp Duro. Han verkar tack och lov ha fått en chock och verkar inte ha ont. Efter två timmar dyker veterinären upp. De börjar spjäla benet men det håller inte. Duro börjar protestera och går upp på bakbenen och slår över. I fallet slår han omkull pappa som då slår i huvudet illa. Duro blir liggande orörlig.. Vi bestämmer oss för avlivning. Veterinärassistenten kläcker okänsligt ur sig - jag går och laddar slaktmasken. - NEJ! säger både jag och veterinären samtidigt. Han ska avlivas med vätska. Veterinären förbereder och jag får sedan ta farväl av Duro. Solen börjar sjukt nog att skina nu och en stråle skiner ner på Duro som gör att hans päls glänser som silver. Han avlivas och jag ser i hans ögon att han inte finns mer. Aldrig har livet känts så orättvist. Min vackra, glada och underbara hingst. Vila i frid, älskade Duro.
ps. pappa klarade sig efter omständigheterna bra, det blev några stygn i huvudet och lite blåmärken.

Njursvikt

Pikant verkade inte må bra en dag i december 2002. Han ville inte äta och drack kopiösa mängder vatten. Jag åkte in till ATG med honom och man tog prover. Det visade sig att han hade problem med njurarna. Jag fick order att avvakta. Pikant piggnade till i några dagar för att sedan bli riktigt sjuk. Han hade hör feber och drack inte en droppe. Det här var dagen innan julafton. Jag ringde min veterinär och han gav order om att kontakta Uppsala. Jag gjorde så och fick prata med en kvinnlig veterinär. Jag förklarade läget och berättade om provsvaret. Hör och häpna vad denna veterinär svarar - "Är han inte bara förkyld då?" Jag förtydligar att prov har tagits och att hästen är mycket sjuk. Jag förklarar vidare att min veterinär bett mig ringa och att hästens liv är i fara. Hon svarar- "Vi har julbord så vi kan inte ta emot honom, du vill väl ha en diagnos förstår jag?". Jag svarar att jag har diagnosen och att jag bara vill att hästen överlever. Jag får då till svar -"Det måste du väl förstå att en häst kan bli sjuk och dö?". Jag är tyvärr alldeles för chockad för att be henne fara och flyga och jag ångar idag att jag inte anmälde henne.
Jag lade på luren, helt förtvivlad. Jag ringer upp min veterinär igen och förklarar gråtandes att de vägrar hjälpa mig i Uppsala. Han lovar att ringa upp veterinären i Uppsala och rådfråga, eftersom njursvikt inte hör till vardagen på ATG. Han återkommer till mig med beskedet att om inte Pikant dricker innan kvällen så måste jag åka in till ATG med honom så hjälper han mig där. Så blev det. Mellan 20.00 och 23.00 på kvällen dagen före julafton står jag på ATG och ser på när Pikant får påsvis med dropp. Lyckan är fullständig när Pikant tar emot en pepparkaka och smaskar i sig den för att därefter bita mig i armen. - "Han bits!!" utropar jag i spontan glädje och veterinären tittar konstigt på mig.
Jag fick ge dropp i flera dagar efter och sakta men säkert piggnade Pikant till. Jag är för evigt tacksam till min veterinär Antonino Gerbino på ATG Romme. Han är min hjälte.

Martin 1991 - 2008